Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vi gör bäst i att känna oss privilegierade att ha ett arbete att gå till, om så även ett tomt, skriver debattören. Bild: Janerik Henriksson/TT

Kan vi föreställa oss något annat än arbetssamhället?

I slutet av 1800-talet samlades arbetarna runt om i världen den första maj för att kräva åttatimmars arbetsdag. I dag verkar parollen vara den samma, trots att produktiviteten sedan dess ökat drastiskt tack vare den tekniska utvecklingen, skriver Ante Filip Tepic, fil master i statsvetenskap.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vad blir konsekvenserna av att vi fortsätter jobba lika mycket som förr, även om vi inte behöver det med tanke på den redan uppnådda effektiviteten?

Vår förmodligen skarpsinnigaste arbetskritiker Roland Paulsen har exempelvis iakttagit uppkomsten av tomt arbete. Det tomma arbetet består av de aktiviteter som utförs under arbetstid, som inte är kopplade till de egentliga arbetsuppgifterna. Detta kan klassificeras som betald arbetslöshet. Något som bekräftar detta är att man sällan får gå hem när arbetsuppgifterna är klara; man måste sitta kvar på jobbet till de sena eftermiddagstimmarna. Lönearbetet slåss på så sätt mot friheten. Därför, vad arbetssamhället framför allt knycker från oss, är vår tid. Benjamin Franklin lärde oss att ”Tid är pengar”. Då kan vi utgå ifrån att den som har mycket tid är rik, medan den som har ont om tid är fattig.

Alla har ont om tid

I dag verkar vi alla dessvärre ha ont om tid, trots att mycket i samhället går snabbare än någonsin. För att dölja detta trycks ett BNP-mått i stället i ansiktet på oss, som säger sig vittna om vårt välstånd; det faktum att pengar ofta byter ägare, tycks vara det enda relevanta i diskussionen om det goda samhället.

Tar ifrån oss stora delar av livet

Lönearbetet tar ifrån oss stora delar av livet där vi hade kunnat umgås med nära och kära, pyssla i trädgården, fundera över rätt och fel, reflektera över meningen med alltihopa. De gamla grekerna, som är omistliga grundpelare för vår civilisation, verkar vara bortglömda i detta avseende. Aristoteles syn på hästen som en arbetande varelse och människan som en tänkande, och Platons värdesättande av det kontemplativa gudomliga utforskandet, döljer inte arbetskritiken som rådde bland de vise männen från Aten.

I den politiska debatten yttrar sig absurditeten på så sätt att samtliga partier på diverse skalor tävlar i att bäst argumentera för att skapa jobb. Inom få områden råder en sådan samstämmighet som när det kommer till att skapa jobb. Varför är det så viktigt? Varför inte utnyttja den befrielsepotential som den tekniska utvecklingen bär med sig?

Ett sådant ingångsläge i debatten hamnar i skymundan eftersom det hotar existensen av det vinstjagande ekonomiska systemet som så att säga driver vårt samhälle framåt. Utan en jämn fördelning av de frukter som den effektiviserade produktionen bringat, kan arbetssamhället inte upphävas.

Rädslan att inte ha ett arbete

Det är klart att den stora arbetande massan är tvingade att ta vilket jobb som helst för att kunna leva ett drägligt liv med tak över huvudet och mat på bordet, i ett obarmhärtigt och konkurrerande system där de starkaste får det bäst. Det är just denna rädsla för att bli utan ett jobb som krävs för att upprätthålla arbetssamhället. Vi gör bäst i att känna oss privilegierade att ha ett arbete att gå till, om så även ett tomt.

Ante Filip Tepic

fil master i statsvetenskap