I dagarna ägnar vi en tanke åt den fantastiska Eleanor Roosevelt. Kvinnan som bara några år efter att andra världskriget fått ett slut, lyckades samla världens länder bakom en helt unik förklaring. En global moralisk förpliktelse som slår fast att alla människor har rätt till liv i fred och frihet. Att ingen får diskrimineras på grunder såsom exempelvis kön, ras eller religion. Genom hårt arbete kunde FN:s generalförsamling i Paris den 10 december 1948 anta den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De gäller inte bara stater, utan som Eleanor Roosevelt själv uttryckte det, också den lilla världen, den mellanmänskliga, på arbetsplatser och i familjen.
Grunden för fred och hållbar utveckling
De mänskliga rättigheterna är i dag en central del av folkrätten. De lägger grunden för upprätthållandet av fred, säkerhet och en hållbar utveckling i alla dess dimensioner. De är en global överenskommelse om människovärdets okränkbarhet. De utgör ett löfte till kommande generationer om att nittonhundratalets dyrköpta lärdomar inte är förgäves.
I morgon har det gått 70 år sedan detta för mänskligheten så centrala beslut. Det påkallar reflektion kring läget för de mänskliga rättigheterna, i Sverige och runtom i världen. Vi möts av en dyster bild. I början av 2000-talet såg vi en stagnation i många länder, denna har nu på många håll bytts mot tillbakagång. Våra mänskliga rättigheter utmanas allt mer. Grundläggande civila och politiska rättigheter kringskärs; det oberoende civila samhället får ett krympande utrymme. Yttrandefriheten begränsas, journalister och meningsmotståndare tystas och fängslas. Försvarare av de mänskliga rättigheterna förföljs eller mördas. Mycket av denna utveckling syns också i de landrapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer som UD årligen uppdaterar. Även inom EU finns växande hot och därför är det avgörande att Sverige har en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna som en förutsättning i unionens grundläggande värderingar. Samtidigt är den politiska polariseringen på många håll större än på länge. Världssamfundet borde stå enat och stå upp för rättvisan och mot övergrepp på de mänskliga rättigheterna, men lyckas inte.
Tydlig röst i världen
Sverige är en viktig röst i världen, vi är en tydlig kraft för att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter och att öka säkerheten för dem som försvarar de mänskliga rättigheterna ofta med risk för eget liv. Vi tänker inte minst på den svenska FN-arbetaren Zaida Catalán och hennes amerikanska kollega Michael Sharp, som mördades i Kongo mitt i deras gärning för mänskliga rättigheter. Det finns en bred partipolitisk enighet om att Sverige ska stå på de utsattas sida och vara en klar och tydlig röst i världen.
Vi behöver också göra mer här hemma. Regering och riksdag har ställt sig bakom att Sverige ska säkerställa full respekt för våra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det kräver att vi fortsätter ta steg, vilket vi också rekommenderas göra av bland annat FN och Europarådet, för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna för den enskilde individen och genom åtgärder som når alla. Så sent som 2017 ställde sig ett nära enhälligt konstitutionsutskott i riksdagen bakom att Sverige bör sträva efter att ha en oberoende institution för mänskliga rättigheter, enligt Parisprinciperna. En sådan institution ska kunna granska vad staten gör och föreslå vad staten borde göra, för att leva upp till vårt mål.
Ta mänskliga rättigheter på allvar
Vi lever i en tid som mer än någonsin kräver att de internationella överenskommelserna och normerna om mänskliga rättigheter tas på största allvar. Dessa antogs inte för de enkla åren, då fred och mellanmänsklig förståelse kunde tas för given. Tvärtom skrevs de för att vägleda oss i tider då förmågan att se varandra som en del av samma mänsklighet riskerar att svikta. När arbetet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna påbörjades ansågs det vara ett omöjligt uppdrag. När förklaringen var antagen ansågs det omöjligt att göra om det.
När mörkret åter syns på horisonten, och nittonhundratalets fasor ekar i vår tid, måste vi behålla vårt fokus. Vårt arbete måste fortsätta, för att alla människor en dag ska kunna leva sina liv i fred och frihet, med respekt gentemot sin nästa och utan förföljelse eller diskriminering. Vi kan inte lyckas utan de modiga människor som varje dag påminner om och kämpar för människolivets okränkbarhet, de universella rättigheter som vi har just för att vi är människor. Vi bör tillsammans säkra att de mänskliga rättigheterna inte tappar i värde, utan tvärtom stärks och ökar i betydelse för världens utveckling. I det lilla och i det stora.
Alice Bah Kuhnke (MP)
kultur- och demokratiminister
Margot Wallström (S)
utrikesminister