Könssegregerade kommunala möten, där män bjuds in till ett separat samtal och kvinnor förvisas till ett annat. Det är planen i Nyköping, där kommunen vill könsseparera invånarna i en serie stormöten – som ironiskt nog avser att behandla optimeringen av en framtida mötesplats. Motivering: att man vill möjliggöra kvinnligt deltagande i ett socioekonomiskt utsatt område där kvinnor av kulturella skäl har ”svårare att komma till tals”.
Försök att främja jämställdhet genom könsapartheid är en dikeskörning. Sunkiga könsnormer ska exponeras för de reaktionära bromsklossar de är, och utmanas – inte cementeras och normaliseras. Att ändra normer tar tid – men det har potentialen att gynna fler i generationer framöver.
Utmana attityder
Inom globalt utvecklingsarbete pratar man öppet och relativt ångestfritt om vikten av social and behaviour change och om att utmana attityder, normer och beteenden som krockar med mänskliga rättigheter och hållbar samhällsutveckling, i linje med FN:s Globala Mål. Jämställdhet mellan könen och eliminering av skadliga traditioner lyfts som hörnstenar i kampen att minska fattigdom, främja hälsa och bygga fredliga samhällen. Att detta jämställdhetsarbete förutsätter ett avståndstagande mot könsnormer som ofta har kulturella eller religiösa rötter, är sällan särskilt kontroversiellt inom globalt utvecklingsarbete. Varför har vi då, med turen att bo i jämställdhetens föregångsland, så svårt att ta ställning för att andra ska åtnjuta samma friheter som vi – ens inom våra egna gränser?
Jämställdhet mellan könen och eliminering av skadliga traditioner lyfts som hörnstenar i kampen att minska fattigdom, främja hälsa och bygga fredliga samhällen
Den sociala ingenjörskonst som är till grund för uppbyggandet av den svenska välfärdsstaten – och vår syn på individen, på kvinnors samhällsroll, och på barns rättigheter – var inte något man slafsade ihop och fick resultat av på några veckor. Varken folkhemmet eller den svenska kvinnans frigörelse (finansiellt, socialt och sexuellt) uppstod över en natt, utan är resultaten av en genomtänkt strategi, med insikten om att uppoffringar och justeringar idag kan få effekter årtionden senare. Denna långsiktiga, systematiska eftertänksamhet har beundrats världen över. Att vi är beredda att överge det för kosmetiska quick fixes är beklämmande.
Löser inte attitydproblemen
Dessa är desperata snabblösningar i ett försök att lappa symptom på komplexa problem, som inte angriper problematikens kärna. En liknande tankevurpa har presenterats som lösning för att kringgå att flickor hindrats att besöka badhus som också bevistats av pojkar och män. Könsseparata badtider möjliggöra måhända för ett fåtal kvinnor att lära sig simma nu. Men de löser inte attitydproblemen som fortsätter att ställa kvinnor – i generation efter generation – till ansvar för hur vissa män väljer att tafsa eller moralisera över en kvinnas hud.
Det är upprörande om kvinnor uteblir från möten på grund av sitt kön. Men att tackla normativ ojämställdhet genom kommunalt sanktionerad könsapartheid är provocerande för oss som inte bara använder ordet feminism som en plattityd.
Curlar reaktionära krafter
Staten ska inte springa ärenden åt män som tycker att kvinnor är så skamliga, att vår kroppsliga närvaro är så syndig, och att våra röster är så oviktiga, att de inte ens vill vistas i samma offentliga lokaler som vi. Men det är precis det man gör när man curlar åt dessa reaktionära krafter.
Att legitimera en unken kvinnosyn är att göra berörda kvinnor och deras döttrar en björntjänst. Hur ska nästa generation bryta sig loss – bli självförsörjande, vägra tvångsäktenskap och våga synas och höras – om majoritetssamhället aktivt stödjer att deras mödrar särbehandlas utifrån kön? En kvinna må idag avstå ett möte för att rummet inte är könsseparerat. Men jag vill att hennes döttrar i framtiden ska äntra samma rum utan att bli trakasserade av de som tycker att deras närvaro är onödig och skamlig. Rom byggdes inte på en dag och det gjorde inte den svenska jämställdheten heller.
Normer kan ändras
Jag möter kvinnor och män i utvecklingsländer som tydligt efterfrågar internationellt stöd för att krossa vad de beskriver som skadliga religiösa och kulturella normer som bromsar arbetet mot hedersrelaterat förtryck, tidiga äktenskap och skepsis mot flickors skolgång. De understryker vikten av detta – för de vet att normer kan ändras.
Att Sverige är berett att kompromissa på sina egna jämställdhetsideal – det är skamligt och fegt, och cyniskt missunnsamt mot de flickor och kvinnor som vi offrar på toleransens altare.
Vända kurs
Din jämställdhet uppstod inte ur intet. Och den kommer inte heller att upprätthållas utan att man konsekvent står upp för den. De flesta i Sverige tror på alla flickors och kvinnors rätt att röra sig fritt och höras i det offentliga rummet. Skillnaden ligger i hur vi tror att vi når dit. Hur vi bemöter djupt rotade – men för den sakens skulle inte acceptabla – attityder. Attityder som vi borde tacklat för länge sedan, men som vi ignorerade för att det var lättare så. Vi har en möjlighet att vända kurs nu. Det kanske inte är den enklaste vägen, men den må vara den bästa i längden.
Carolin Ekman, kommunikationskonsult inom kvinnors och flickors sexuella rättigheter, med uppdrag för internationella organisationer, goodwill-ambassadör inom GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime)