”Resilience is a state of mind”, ungefär “motståndskraft är ett sinnestillstånd” skriver de italienska militärerna Zinzone och Cagnazzo i The Art of War in the post-modern era med undertiteln ”the battle of perception”. Förmågan till informationspåverkan och att kunna avvärja den är i dag en central del i modern krigföring. Detta gäller inte minst det pågående kriget i Ukraina.
På ett politiskt plan handlar det om den lågskaliga militära konflikten i östra Ukraina som började med Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim 2014. Eller, beroende på perspektiv, om försvarsalliansen NATO:s närvaro i östra Europa. I den ekonomiska domänen blottar kriget Europas kraftiga beroende av rysk naturgas eller ukrainskt jordbruk. Men samtidigt drivs det ryska utrotningskriget mot Ukraina av en världsbild som är genomsyrad av apokalyptiska konspirationsteorier om det slaviska Öst som möter det sataniska Väst i ett existentiellt Armageddon.
Minerad terräng
För journalistiken finns det därför svårt minerad terräng att navigera i. Den 10 april publicerade ETC en numera väl läst artikel där Kajsa Ekis Ekman kopplade ihop tidningen Kyiv Independent med den nazistiska Azovbataljonen (genom att tidigare ha rapporterat från dess frontlinje och uttryckt stöd för dem i sociala medier). Ekman misstänkliggjorde även journalister som utbildats med biståndspengar från väst att blint gå demokratiska ärenden. Kriget om Ukrainas självbestämmanderätt som suverän stat är också alltid kriget om hur denna rätt uppfattas och tolkas. Därför är det extremt naivt att tro att en ledarartikel i en svensk tidning inte kan läsas som en partsinlaga under det pågående informations- eller snarare perceptionskriget.
Sedan dess har debattens vågor gått höga. Bör en journalist ha rätt att göra fel, som Adam Cwejman skrev här i GP? Och är det ett tecken på överdriven ängslighet eller rent av deplattformering när en utgivare avslutar samarbetet med en annars uppskattad skribent?
Efter ett etiskt motiverat rakryggat nej från ETC hade det dock stått henne fri att publicera texten var som helst – oavsett hur uselt den argumenterar
Enligt min uppfattning har dock både utgivaren och skribenten brustit i sitt ansvar och omdöme under rådande förhållanden. ETC borde aldrig ha publicerat texten och Ekman helst aldrig skrivit den. Efter ett etiskt motiverat rakryggat nej från ETC hade det dock stått henne fri att publicera texten var som helst – oavsett hur uselt den argumenterar.
Kvalitetsjournalistik i ett pågående krig måste rimligtvis höja, inte sänka standarden i rapporteringen. Forskaren Anton Shekhovtsov påpekade i en föreläsning den 2 april hur västs fixering vid Azovbataljonens nazistkopplingar kan beskrivas som ett ”moraliskt förhalande” som har möjliggjort det ryska folkmordet i Mariupol. Det är uppenbart att Ekman inte inkluderade detta perspektiv i sitt ”klassiska grävjobb” om Kyiv Independent. Hennes insinuationer om att deras utbildning med biståndspengar från demokratier i väst skulle göra dem till lydiga marionetter för ”amerikanska intressen” blottar samma tendens som den ovilja Jimmie Åkesson uttryckte när han bads välja mellan Putin och Biden.
Ansvarsfull roll
Journalisten och fredsvetaren Tindra Englund höll den 22 mars i år en föreläsning på FoJo i Kalmar om hur ”den rådande medielogiken gör att journalister i krigstid riskerar att förvandlas till krigshetsande propagandamaskiner”. I stället kan fredsjournalistik bidra till att minska fiendebilder och ta in perspektiv från alla sidor av konflikten, till exempel civilsamhället. Föreläsningen följdes upp av artiklar i ett flertal svenska tidningar om krigsjournalistikens ansvarsfulla roll, i synnerhet mot bakgrund av konflikten i Ukraina som pågått allt sedan 2014. Varken ETC:s utgivare eller Ekman tycks ha tagit intryck av dessa insikter. Det finns ingen medvetenhet om hur hennes artikel okritiskt sprider den bild med vilken Ryssland försvarar sitt utrotningskrig. Det finns inte heller någon ambition att fråga journalisterna på Kyiv Independent själva om sina motiv eller för den delen kollegorna på Russia Today som villigt reste den ryska flaggan på Mariupols stadshus.
Kriget om tolkningar och tolkningsföreträden fortsätter. Men vår motståndskraft stärks inte av att både utgivare och journalister visar sig oförmögna att hantera ett komplext informationslandskap som mer och mer blir spelplanen för de strategiska berättelsernas diametralt motsatta sanningsanspråk.
Andreas Önnerfors, gästprofessor vid University of California, Berkeley