För ett tag sedan fick jag en förfrågan på min telefon: ”Vad tycker du om din kontakt med Näl?” För att svara på den frågan skriver jag dessa rader.
Det började med att jag på middagen den 13 mars fick svåra magsmärtor, som vägrade ge med sig. Min privata medicinska rådgivare gick igenom symptomen och kom fram till att jag borde besöka akuten. Efter en natt med samma ihållande smärta hämtade min ledsagare mig, för resa till akuten på Näl.
Klockan 10 skrevs jag in, lades på en brits och en sköterska gick igenom mina symptom. Senare kom en läkare och fortsatte undersökningen. Blodprover, blodtryck och diverse andra prover togs och senare fick jag veta att man misstänkte blindtarmsinflammation. De utvärderade provresultaten stödde denna misstanke och nästa steg var att vänta på en datortomografiundersökning. Eftersom jag inte fick dricka, satte man också dropp.
Hamnade i kalsongerna
Vid middagstid var jag tvungen att gå på toaletten. Droppåsen var dock fäst i en fast ställning på britsen, så det tog ett tag innan jag och min ledsagare kommit loss och var framme vid toaletten. Efter att ha jonglerat med droppåsen och samtidigt hanterat kläderna slutade det hela med att det mesta av urinen hamnade i kalsongerna och byxorna. Ingen katastrof jag befann ju mig på ett sjukhus.
Min tillfälliga nedstämdhet förbyttes dock i glädje när jag fick besked om att jag nu äntligen skulle till röntgen. Några timmar senare, när jag till slut rullade mot röntgen, var jag nästan torr igen.
Efter datortomografin väntade vi bara på läkarens slutgiltiga diagnos. Var det blindtarmsinflammation eller något annat? Efter fyra timmar fick jag träffa läkaren. Men innan dess var det dags för ett nytt toalettbesök. Full av tillförsikt, med en droppställning på hjul, som min ledsagare hittat i ett tomt rum, gav jag mig iväg. Vad jag inte räknat med, var att toaletten var låst och att jag nu legat åtta timmar på en obekväm brits så mitt vanliga atletiska jag var ej riktigt på plats. Snarare den haltande snubblande gång som hör till en 80-åring. Detta ledde naturligtvis till att när jag äntligen fann en annan toalett, jag även denna gång gick därifrån med blöta kalsonger och byxor.
Till svar på detta fick jag mera mummel, som jag tydde som att det var ”svårt med sängar”
Läkarens besked var entydigt och klart: blindtarmsinflammation. Man skulle göra en så kallad titthålsoperation och jag skulle nu överföras till en vårdavdelning och till operation. Jag sa adjö till min ledsagare och lovade meddela vilken vårdavdelning jag hamnade på, så hon kunde hämta mig nästa dag. Efter byte till vårdens torra kalsonger och dito nattskjorta, fick jag knöla ned mina blöta kläder, körkort, kontanter och bankkort i den pappersbärkasse, i vilken jag burit mina tofflor, böcker och tandborste.
Flera timmar senare, kallade jag på personalen och undrade om det inte var dags att flytta till vårdavdelningen. Jag fick inget riktigt svar på detta. I stället mumlades det om att komma direkt till operation. Nu protesterade jag och sa att jag ville hänga upp mina kläder och låsa in mina värdesaker, innan jag flyttades till operationen. Till svar på detta fick jag mera mummel, som jag tydde som att det var ”svårt med sängar”.
Bekräftelse på detta kom när jag äntligen, efter 17 timmar på britsen, klockan 04.30, kördes upp till operationen. För på vägen upp utbrister plötsligt en av mina två transportörer: ”Titta här, här står ju två tomma sängar!” Varvid kamraten tillägger: ”Vi blir hjältar när vi kommer ned med dem till avdelningen”.
Helt invalidiserad
Efter uppvaknande och uppspårande av mina kläder och värdesaker lämnade jag Näl. De närmaste tre dygnen var jag helt invalidiserad och fick ha hjälp i och ur sängen, upp och ned på toaletten och för att resa mig och sätta mig ned på en stol. Efter något dygn upptäckte jag att detta inte hade något med min blindtarmsoperation att göra. Från operationen hade jag bara obetydliga smärtor. Nej, min ledvärk var resultatet av den 17 timmar långa misshandel, som det innebar för en 80-åring att ligga på en brits, med akut blindtarmsinflammation.
Naturligtvis kan ingen ställas till ansvar för detta. Det svenska tjänstemannaansvaret avskaffades för många tiotals år sedan och ”vi kan inte uttala oss om det enskilda fallet”. Nej, vi får nog inse att detta ligger på allmänhetens axlar. Har du någon järnsäng som du inte använder och som du skulle kunna skänka till Näl? Eller i annat fall kanske du kan avvara en slant till den nya ”läkarpoolen”, som är tänkt att hjälpa till att betala för ytterligare en akutläkare.
Det kan vara du själv som behöver en säng nästa gång!
Björn Helander, pensionär
LÄS MER:Så långa är väntetiderna på akuten