Jag har levt varannan vecka-livet och begränsats av en exman som kan säga nej om jag vill göra något utanför vårdnadsöverenskommelsen. Jag har roddat markservicen efter slarviga tonåringar. Jag har åkt på semestrar för barnens skull.
När jag nu söker en långsiktig relation vill jag inte upprepa detta. Jag vill planera upplevelser utan att styras av en ex-frus välvilja. Välja ett hem som passar oss, inte en villa i förorten som rymmer hans barn. Våra semestrar ska vara äventyr för två vuxna, inte anpassade efter tiktokande tonåringar.
Ingen rättighet
Därför väljer jag bort män som visar sig ha för unga barn. Sätter jag princip före person? Givetvis. Jag gör inte avkall på mina preferenser bara för att en främmande man visar intresse för mig. Att få vara med mig är ingen rättighet.
Att välja så här strategiskt provocerar män. De säger att jag är en sån där som inte vill veta av att mannen har ett förflutet. Att jag borde leta efter ett ligg i stället. De påstår jag är en kvinna som vill att mannen sätter henne före sina barn. Men det är ju därför jag väljer bort honom: jag vill inte anpassa mig efter barn längre- men jag vet att man måste det med yngre barn.
Med sådana kommentarer flyttas diskussionens fokus från en kvinnas val för att skapa lycka för sig själv, till hur hemsk hon är som ratar en man.
Jag tror detta delvis bottnar i en attityd att vi kvinnor inte ska ha krav. Vi ska ta emot det som bjuds. När jag ratar något så stereotypiskt urkvinnligt omvårdande som en familj och att ta hand om någons barn, då skaver det. Jag ratar dessutom inte ens mannen som individ, eftersom vi inte hinner lära känna varandra innan jag avrundar - han väljs bort enbart för sina barns ålder.
Till och med som frånskild medelålders kvinna ska jag alltså låtsas sträva efter kärnfamiljen
I profilen står det inte heller att jag inte söker ett familjeliv. Det framstår tydligen som kallt och avståndstagande. Till och med som frånskild medelålders kvinna ska jag alltså låtsas sträva efter kärnfamiljen. Men bara för att jag vill umgås på barnfria veckor betyder inte att jag lajvar Snövits styvmor resten av tiden.
”Det är inte seriöst att bara umgås utan barnen” sade någon.
”Du vill bara ha en man som accessoar”.
Varför är idén om en vuxen, självständig kvinna som söker en man att dela livet med och bli den där viktiga personen för - utan att behöva axla en föräldraroll, något ogreppbart?
En kvinna har fler sidor och behov än de som rör hennes funktion som mor. Det borde inte provocera att få önska en romantisk, intim, djup relation med en man för den kvinna man är i sig själv och få älska någon tillbaka på samma premiss.
Maria Kicklighter, långtidssingel och marknadsstrateg