Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Ja tack, till klädkoder på jobbet!"

DEBATT: Klädkoder finns på de flesta arbetsplatser, och det finns goda skäl till det, skriver Bitte Assarmo, chefredaktör Katolskt magasin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Bitte Assarmo, chefredaktör Katolskt magasin
Bitte Assarmo, chefredaktör Katolskt magasin

Sedan det blev känt att Göteborgs kommun lagt fram en klädkod inför sommaren har de sociala medierna svämmat över av protester. Det talas om patriarkat och kvinnoförtryck och det ena och det andra, men få tycks tänka till och inse vad det i själva verket handlar om. Klädkoder finns på de flesta arbetsplatser, och det finns goda skäl till det. Det kan handla om hygien (inom vården), ett diskret yttre (på banken) eller en representativ frisyr (på frisersalongen), men klädkoder finns och de flesta är bekväma med det.

Agerar motvalls

Så inte nu, efter vad det verkar. Därför ska jag agera motvalls och utan minsta tvekan erkänna att jag inte alls ser något fel i att man har en klädkod på socialförvaltningen och andra liknande arbetsplatser. Varför skulle någon nödvändigtvis vilja ha djupa urringningar och superkort på jobbet - eller, för den delen linne och kamouflagemönstrade shorts med svettiga sandaler till? Skulle det bli svalare för att man klär av sig? Inte då. En tunn skjorta är betydligt svalare än ett tajt, urringat linne och en kjol som går till knäna istället för strax under ändalykten innebär knappast att man får feberfrossa ens när sommaren är som varmast.

Jag jobbade på socialförvaltningen i Stockholm sommaren 1987. Vi hade precis samma klädkod där och då. Skillnaden var att personalen inte behövde uppmanas att lämna bandtröjor och de kortaste kjolarna hemma. Behovet av att visa upp sig var helt enkelt inte lika starkt och dominerande för 30 år sedan.

Handlar om två saker

Jag misstänker att protesterna mot klädkoden främst handlar om två saker:

1. Vissa reagerar för att de inbillar sig att det handlar om att kvinnor ska iaktta någon sorts anständighetskod för att blidka tänkta muslimer. Klädkoden blir ett bevis för att muslimska män kräver att svenska kvinnor ska skyla sig. Vissa muslimska män, med läggning åt det mer reaktionära hållet, kan sannolikt tänkas ha sådana önskemål. Men eftersom det inte enbart är muslimska män med fundamentalistisk syn på kvinnan som är klienter på socialförvaltningen håller jag det för uteslutet att det är dessa - i sammanhanget - få röster man lyssnat till.

2. Andra reagerar för att de tycker det är varje människas rätt att blotta sina svettiga sommararmhålor för var och en som kommer nära, och blir oerhört kränkta om de inte får visa upp sina behag, oavsett om omgivningen tycker det är behagligt eller ej. "Min kropp är min, och den som inte vill se min urringning, min svettiga bringa, mina håriga (eller släta) ben osv är puritaner. Om jag så har lust att vara spritt naken på jobbet är det min självklara mänskliga rättighet och hör sen!"

Säger precis tvärtom

Jag säger precis tvärtom – i båda fallen. Jag tycker det är självklart att man ska iaktta klädkod på jobbet, och om folk inte har förstånd att på eget initiativ klä sig på ett vettigt sätt så måste det till ett beslut från högre ort. Uppenbarligen har man problem med personal som inte fattat detta i Göteborgs kommun, eftersom man känt sig tvingad att skicka ut denna uppmaning.

Alltså: Kommunen har gjort fullkomligt rätt. Klädkoder bör och ska finnas på en arbetsplats, för allas bästa. Ibland måste vi helt enkelt låta egotrippen stanna hemma medan vi arbetar. Det mår vi alla bra av.

Bitte Assarmo

chefredaktör Katolskt magasin