Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Felipe Dana

IS-barnen är barn – inte terrorister

En lyckad rehabilitering av barn som traumatiserats i krig genom att bevittna eller rentav själva deltagit i krigshandlingar är fullt möjlig. Det handlar nu om på vilket sätt vi agerar. Att i första hand betrakta barnen som framtida terrorister och inte som barn med särskilda rättigheter, kommer sannolikt skapa mer av de problem som vi säger oss vilja lösa, skriver bland andra Jennie Sivenbring, Segerstedtinstitutet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

IS förluster och USA:s uttryckta förväntan om att europeiska länder ska ta hem sina IS-krigare och lagföra dem, har resulterat i en internationell diskussion om hur dessa förväntningar ska hanteras. Av konsulära skäl assisterar inte Sverige hämtningar av individer som på egen hand försatt sig i de omständigheter som nu råder, vilket dock inte hindrar att individer på egen hand återvänder.

Sammantaget kan vi konstatera att situationen är allvarlig och svårhanterlig. Ett särskilt dilemma uppstår när återvändare är barn och det särskilda skyddsvärde som barn har i och med konventionen om barns rättigheter. Konventionens betydelse begränsas inte av nationella gränser. När barn av olika anledningar flyr, eller tvingas byta vistelseort tar de sina rättigheter med sig.

Bristande beredskap

Ledande svenska terrorforskare har i dagarna, på goda grunder, visat på Sveriges bristande beredskap att ta emot återvändare från IS och barn sägs kunna utgöra en särskild risk. Uppgifter har framkommit som visar att barn från åtta-nio års ålder har placerats i indoktrineringsläger där de tränats i stridsteknik och hantering av vapen och att en del av dem har tvingats lära sig att döda. Sådana erfarenheter medför psykologiska och sociala konsekvenser för barn. En strategi som diskuterats är att följa Frankrikes linje och åtala de vuxna och att barn omhändertas av socialtjänst. Ur ett säkerhetsperspektiv skulle detta vara rationella lösningar och åtgärder, men vi vill påpeka vikten av att åtgärder kring barn också måste baseras på en barnrättslig analys.

Ur ett barnrättsligt perspektiv, menar vi att det både är kontraproduktivt och juridiskt problematiskt att utgå ifrån att barn som vuxit upp i IS är indoktrinerade förövare och att bemöta och behandla dem som sådana vid ankomst till Sverige.

Att barn utsatts för indoktrinering och tränats för strid är ett allvarligt problem. Inte minst handlar det om skeenden som utgör trauman och vållar barnet stor skada både i nuet och i ett längre perspektiv då välmående och utveckling kan påverkas under många år. För barnets bästa är det av vikt att barnets situation, erfarenheter och fysiska och psykiska hälsa utreds och står i centrum för de åtgärder som beslutas.

Socialtjänstlagen ska tillämpas

Givetvis skall Socialtjänstlagen tillämpas och en grundlig utredning av lämpligheten i föräldraskap ska vara en grundförutsättning för omhändertagande av ett barn enligt Lagen om Vård av Unga. Flera delar av Barnkonventionens grundprinciper kan utgöra utgångspunkter i en sådan analys: alla barns lika värde (artikel 2), barnet bästa (artikel 3), barns rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 12) samt barnets rätt till frihet från alla typer av våld (artikel 19). Barnombudsmannen gav under 2018 ut en kunskapsöversikt och en barnrättslig analys av hur barn världen över drabbas av våldsextremism, indoktrinering, terrorism och krigshandlingar. Dessa kan vara vägledande i hur åtgärder kan utarbetas för återvändares barn.

Forskning visar att negativa effekter och konsekvenser av trauman som erfarenheter av våld, krig och terror blir mer allvarliga ju längre traumat varat och ju mer utsatt barnet blivit. Om dessa trauman inte tas om hand kan de leda till dysfunktionella hanteringsstrategier och psykiatriska svårigheter. Dessutom kan det leda till att barn blir mindre känsliga för våld och att de utvecklar aggressivitet som en handlingsstrategi för att lösa svårigheter.

Det som gör barnen till en potentiellt framtida risk skulle således också handla om att deras trauman inte tas om hand.

Det som gör barnen till en potentiellt framtida risk skulle således också handla om att deras trauman inte tas om hand. Återkomst och (åter)anpassning till Europa kan orsaka ytterligare trauman. I fallet IS kan vi vara säkra på att det finns situationer där familjer splittrats, att barn har varit med om att familjemedlemmar dödats. Omgivningens reaktioner på barnet får då stor betydelse. Om barnets identitet definieras som IS-knutet lär det ha en stigmatiserande effekt och särskilt om barnet utpekas som en förövare.

Avgörande hur barnen bemöts

Ur ett barnrättsligt perspektiv, menar vi att det både är kontraproduktivt och juridiskt problematiskt att utgå ifrån att barn som vuxit upp i IS är indoktrinerade förövare och att bemöta och behandla dem som sådana vid ankomst till Sverige. Forskning visar att barn under svåra, traumatiserande omständigheter främst behöver vuxnas hantering och stöd. Att normalisera omständigheterna för dessa barn kräver särskilda åtgärder och anpassade insatser och nära stöttning från personliga mentorer förordas för barns rehabilitering.

Barnkonventionen (artikel 39) förpliktigar stater att tillgodose och främja fysisk och psykisk rehabilitering, samt social integrering för barn som är utsatta för krig och väpnad konflikt. Det positiva är att forskning om barn som utsatts för trauman, barn som deltagit i krigshandlingar, barn som upplevt eller bevittnat förluster, visar att rehabilitering är möjlig. I denna nu pågående och förmodat tilltagande prövning med återvändande IS-krigare, anhöriga och barn måste vi kunna kompensera för våra dåliga förberedelser, agera snabbt och kraftfullt men samtidigt behålla huvudet kallt och vidta åtgärder som ger ett långsiktigt gott resultat. Att i första hand betrakta barn som framtida terrorister och inte som barn med särskilda rättigheter, kommer sannolikt skapa mer av de problem som vi säger oss vilja lösa.

Jennie Sivenbring

Robin Andersson Malmros

Christer Mattsson

Thomas Johansson

Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet