Klimaträttvisa är ett centralt begrepp och moraliskt riktmärke som förenade miljörörelsen och många utvecklingsländer under COP26 i Glasgow. Begreppet riktar fokus mot industrivärldens historiska ansvar för de förhöjda halterna av koldioxid i atmosfären och har länge använts för att ställa krav på ökat klimatbistånd till sårbara länder, regioner och folkgrupper.
I den mediala rapporteringen från COP26 har mycket fokus riktats mot FN:s medlemsländers otillräckliga klimatlöften och den knappa tid som återstår för att bromsa den globala uppvärmningen vid 1,5 grader.
LÄS MER:Hösten i Göteborg är rekordförsenad
Mindre uppmärksamhet har ägnats åt arbetet för en rättvis klimatomställning som sedan en tid utspelar sig på svensk mark. I de omdiskuterade skrivningarna om att fasa ned kol och fasa ut ineffektiva subventioner, slår Glasgows klimatpakt också fast behovet av att säkerställa rättvis klimatomställning, som bland annat innebär att skapa anständiga arbeten och kvalitativa jobb. Vad innebär det i en svensk kontext?
Det fossilfria landet
Allt sedan Parisavtalet undertecknades har vårt arbete intensifierats för att minska utsläppen av växthusgaser. Sverige är ett av de länder som har tagit på sig ledartröjan. Man vill visa världen att det är ekonomiskt möjligt att förena kraftfulla klimatåtgärder med en generös välfärdspolitik.
Med det klimatpolitiska ramverket som utgångspunkt har regeringen sedan 2017 inlett omställningen till ett fossilfritt välfärdsland. För att påskynda omvandlingen av fossilintensiv industri har en serie stödpaket utformats för att hela sektorer ska påbörja den utfasning och infasning av teknik som behövs.
LÄS MER:Klimatmöte i Egypten – får någon protestera?
Även om fokus ligger på samarbete och samförstånd mellan stat och industri så ger klimatlagen vår regering rätten att ingripa mot industrisatsningar som äventyrar landets långsiktiga klimatmål. Frågor som expansionen av Preemraff vid västkusten, Cementas fortsatta kalkbrytning på Gotland och behovet av mer el för nyindustrialisering i norra Sverige, är därmed ämnen som angår snart sagt hela Sverige.
Samtidigt växer missnöjet mot att svensk klimatpolitiken slår ojämnt runtom i landet. Likt andra europeiska länder har vi fått protestgrupper mot stigande drivmedels- och elpriser. Klimatpolitiken skär in i befintliga klyftor mellan stad och land, och vidgar dem ytterligare i omställningens namn.
Lokal misstro och maktlöshet
Så hur ser en rättvis omställning ut för de regioner och orter som är beroende av fossilintensiva industrier och vad tycker människor som lever och verkar där? I vår forskning undersöker vi hur den fossilfria omställningen formar människors berättelser om sin stad, sina livsvillkor och framtida vägval.
Vårt sökande för oss till Lysekil, Luleå, och Slite, alltså industriorter som befinner sig i frontlinjen för den fossilfria omställningen. Utgångspunkten är inte klimatvetenskaplig utan samhällsorienterad – hur ser omställningsresan ut under 2020-talet? Vi talar med företagsrepresentanter, kommuntjänstemän, arbetare, föreningsaktiva och politiker.
Låsningarna i klimatpolitiken är alltså inte mellan fega världsledare och modiga aktivister långt borta på internationella toppmöten.
De lokala omställningsberättelserna vittnar om en känsla av maktlöshet inför en klimatpolitik som är driven och styrd utifrån. Industriarbetare ser inte varför deras jobb, och produktion, skulle läggas ned om det fortsatt finns köpare av dessa varor (bensinen, cementen, stålet). “Sverige är ju bäst i klassen”, alltså har låga utsläpp jämfört med samma industri i andra länder. Oviljan att ställa om hänger ihop med jobben och arbetarnas önskan att skydda både kollegors och sina familjers möjligheter att fortsätta leva och verka på dessa platser.
Politikerna, oavsett partifärg, uttrycker att de fram tills nyligen haft svårt att se alternativ till bygdens dominanta industrier. Trots att omställningen påverkar deras städer är det inte en process över vilken politikerna anser sig ha makt. Möjligheterna att bryta utsläppskurvan styrs av marknaden snarare än av den lokala politiken. Den större diskussionen om vilka människor som kan bo och leva i industriorter äger rum någon annanstans.
Social och politisk omställning
Vad är slutsatsen såhär långt? Klimatomställningen behöver legitimeras i breda folklager. Detta kräver ett fördjupat demokratiskt samtal som synliggör målkonflikter och ger möjligheter för medborgare att medverka i utformandet av framtid och omställning. Formerna för detta kan givetvis skilja sig åt från kommun till kommun, men ansatsen är densamma: en rättvis klimatomställning kräver ett inkluderande samtal om vad vårt samhälle är och kan bli.
LÄS MER:Sverige vill bestämma ett slut för fossila bränslen: ”Många länder vill gå före”
Omställningen är sålunda inte bara teknisk och ekonomisk, den är social och politisk. Om det är en samhällstransformation som är målet så kan formerna för det demokratiska samtalet behöva omprövas och utvecklas.
Låsningarna i klimatpolitiken är alltså inte mellan fega världsledare och modiga aktivister långt borta på internationella toppmöten. Det handlar om hur vi för samtalet med våra grannar, på den plats där vi lever och verkar. Det är när vi dryftat fram vägen till en fossilfri framtid som det blir möjligt att göra, och bära, tuffa avvägningar i livsstil och arbete som väntar oss.
Johan Gärdebo, postdoktor
Veronica Brodén Gyberg, biträdande universitetslektor
Eva Lövbrand, biträdande professor
Björn-Ola Linnér, professor och programchef för Mistra Geopolitics
Victoria Wibeck, professor och programchef för ”The Seed Box”
Clifton Evers, lektor
Anna Bohman, miljöforskare
* Artikelförfattarna är medlemmar av Formas-projektet “Vems omställning? Det fossilfria samhällets platser, politik och etik” som drivs av Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköping universitet.