Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I fredags höll Mikael Damberg (S) Märta Stenevi, (MP) och Morgan Johansson (S) en pressträff om mäns våld mot kvinnor. Men det blir ingen kvinnofrid förrän vi gör upp med vår långa tradition av att sätta brottslingars rättssäkerhet före brottsoffers, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery /TT
I fredags höll Mikael Damberg (S) Märta Stenevi, (MP) och Morgan Johansson (S) en pressträff om mäns våld mot kvinnor. Men det blir ingen kvinnofrid förrän vi gör upp med vår långa tradition av att sätta brottslingars rättssäkerhet före brottsoffers, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery /TT

Ingen kvinnofrid förrän lagarna blir strängare

Nej, längre fängelsestraff stoppar inte kvinnofridskränkning som fenomen, men i det enskilda fallet är det självklart så, att så länge en misshandlande man sitter inspärrad kan han per definition inte slå eller mörda någon kvinna, skriver Jörgen Ovesen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

22/4 Åren på kvinnojouren fick mig att se verkligheten

24/4 Vi göms för att få en chans att överleva – ändå mördas vi

Den 24/4 publicerade GP en hjärtskärande artikel skriven av tre kvinnor som gömmer sig för sina misshandlande män. Men dagen efter kunde man läsa tre beklämmande rader i Sanna Samuelssons annars fina artikel om sina år på en kvinnojour: ”… höjda straff. Som att det skulle göra någon skillnad. Förövarna bryr sig inte om straff.” Ändå skriver hon om den tillfälliga ”respit” som gives när dessa kvinnors misshandlande män just sitter bakom lås och bom.

LÄS MER: Rättsväsendet måste prioritera mäns våld mot kvinnor

Nej, längre fängelsestraff stoppar inte kvinnofridskränkning som fenomen, men i det enskilda fallet är det självklart så, att så länge en misshandlande man sitter inspärrad kan han per definition inte slå eller mörda någon kvinna.

Flera problem

Vi har två problem här: politiker och lagstiftare tar inte dessa kvinnors situation på allvar. Så är det bara, annars hade inte fem kvinnor på tre veckor blivit slagna till döds. Det andra är svensk straffutmätnings närmast unika tradition av att värna brottslingars rättigheter framför brottsoffrens. Möjligen stammar detta från det ”progressiva” 1960- och 70-talet, då brottslingars ofta svåra bakgrund och uppväxtsituation beaktades i högre grad hos oss än i andra demokratiska länder.

F.d. socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström tyckte exempelvis att det var en ”sorglig debatt” när längre straff för våldsverkare diskuterades för ett par år sedan, även om det då handlade om gängkriminella. ”[Gängkriminella] har ingen koll på straffskalor” sa han i SVT i dec 2019, samtidigt som dessa raljerade (också i SVT) över våra milda straffsatser och mycket väl visste vilka de skulle skicka fram i första ledet just för att milda straff (eller inga alls) skulle utfärdas. Bodström menade sig ha stöd från ”vetenskapen”, men om det är något vi lärt oss genom åren är det väl att man ska dra öronen åt sig när debattörer tystar debatt med till intet förpliktande ord som ”all forskning visar”. (Det finns f.ö. gott om forskning som visar att strängare straff visst det kan stävja brottslighet.)

LÄS MER: Även unga drabbas av mäns våld mot kvinnor

Denna inställning återkommer i debatten också när det är de misshandlade kvinnorna det handlar om – t.o.m. i en artikel som den av Samuelsson, som ju i övrigt stod helt på kvinnornas sida. ”Förövarna bryr sig inte om straff” – nej, men de misshandlade kvinnorna gör det högst sannolikt. ”Vi göms för att få en chans att överleva – ändå mördas vi” skrev de. Men rubrikens åsyftade kvinnor hade inte blivit mördade om förövarna suttit i förvar eller åtminstone burit fotboja. Det är en mycket enkel ekvation – hur svårt kan det vara!

Det blir ingen kvinnofrid förrän vi gör upp med vår långa tradition av att sätta brottslingars rättssäkerhet före brottsoffers.

Det blir ingen kvinnofrid förrän vi gör upp med vår långa tradition av att sätta brottslingars rättssäkerhet före brottsoffers. Det handlar om vad och vem som ska prioriteras, och det är svårt att tro att inte gömda, skräckslagna kvinnor gärna skulle se en omprioritering här.

Jörgen Ovesen, frilansskribent och pensionerad bildlärare