Inför slaget vid Trafalgar lät viceamiral Nelson sända ett berömt budskap från sitt flaggskepp HMS Victory: ”England expects that every man will do his duty”. Uppmaningen i Nelsons budskap är en uppmaning som vi har anledning att återkomma till när vi befinner oss i allvarliga situationer som kräver allas insatser för att de inte ska leda till katastrofer. Klimatkrisen är en sådan.
De som bör förvänta sig att alla gör sin plikt är faktiskt vi själva, men mer specifikt reses nu förväntningar gentemot oss vuxna från dagens ungdomar och barn. De ställer dessa krav med all moralisk rätt eftersom det är de och kommande generationer som kommer att få leva med den värld som den nuvarande vuxengenerationen lämnar efter sig.
Vem bär ansvaret?
Vilka är då de som ska motsvara förväntningarna? Är det verkligen alla vuxna? Bör vi inte snarare rikta kraven mot dem vars handlingar har störst betydelse? Mot politiker, mot Kina och USA, mot industrier och företag som producerar eller använder fossila bränslen?
Hur ska vi se på relationen mellan vanliga människors individuella insatser kontra politikens, industrins och de strukturella åtgärdernas betydelse? Det händer att kritik riktas mot dem som pläderar för att vanliga människor ska agera klimatmedvetet genom sina val av resor och annan konsumtion. Argumentet är att sådana insatser anses vara otillräckliga och ineffektiva i jämförelse med mer strukturellt orienterade åtgärder. Men det grundläggande problemet är att alldeles för lite har skett vad gäller strukturella åtgärder och insatser från de stora aktörernas sida. Det leder till två slutsatser för oss vanliga människor.
Individen är skyldig att agera
För det första måste vi göra vad vi kan för att få de stora aktörerna att göra sin insats, helt enkelt för att deras insats krävs för att det ska gå att rädda klimatet. För det andra blir behovet av våra individuella insatser väldigt mycket större när stora aktörer inte gör sin del av arbetet. Det är först när de stora åtgärderna är på plats som kraven på oss vanliga människor kan ställas lägre. Vi har således dubbla motiv för att på alla tänkbara sätt agera så att de stora aktörerna gör sitt.
Mot bakgrund av att de stora aktörernas insatser är livsviktiga för oss bör vi alla känna ansvaret för att delta i arbetet med att påverka dessa stora aktörer – parlament, regeringar, partier, företag och organisationer. Detta ansvar faller särskilt tungt på dem som motiverar sin egen passivitet på det privata planet med att andra och större aktörer spelar den viktigaste rollen.
Det är givetvis inte lätt för oss som individer att påverka de stora aktörerna, särskilt inte de internationella, men just därför behöver många delta i det arbetet
Hur påverkar man då de stora aktörerna? Även det kan faktiskt ske genom medvetna konsumtions- och investeringsval, val som påverkar aktörerna som marknadsaktörer. Det kan även ske genom agerande inom ramen för det politiska systemet. I båda fallen behöver våra aktiviteter dock kraftigt skärpas och utökas. Vi måste bättre än i dag ta tillvara marknadens möjligheter för oss att agera, och inom politiken är allmänna val där klimatet är en bland många frågor inte tillräckliga. Kraftfulla insatser lyser i valrörelserna med sin frånvaro, och i riksdagsarbetet låser partierna varandra. Mer av demonstrationer, debattartiklar och andra lagliga metoder för att påverka politiken och marknadsaktörerna behöver komma till stånd. Vi behöver också kraftfullare bevakning av de stora aktörerna från massmediernas sida.
Ibland kanske du måste samarbeta med människor vars samhällssyn du i övrigt inte delar, men på grund av klimatets överordnade roll så måste du göra det
Det är givetvis inte lätt för oss som individer att påverka de stora aktörerna, särskilt inte de internationella, men just därför behöver många delta i det arbetet. Ibland kanske du måste samarbeta med människor vars samhällssyn du i övrigt inte delar, men på grund av klimatets överordnade roll så måste du göra det. Och på samma sätt ska du kräva att de politiska partierna samarbetar snabbt och effektivt kring klimatet.
Politikerna kan inte ducka
Men även de stora aktörerna befolkas av individer i form av politiker, direktörer, styrelsemedlemmar och företagsägare. Även på dem som individer kan ställas krav på att de i sina funktioner ska agera till förmån för klimatet. Även om de delvis är fångar i sina roller så duger det inte att helt skylla på rollförväntningar under det att klimatkatastrofen närmar sig.
Klimatet är inte en aktör som låter sig påverkas av människors sinnesstämningar och inte heller av de agerandes samhällsklass
Ibland kritiseras individuella insatser för att vara poser, ett sätt att förhäva sig själv och att visa sin godhet. I vissa debattinlägg sägs medelklassen vara särskilt benägen att bete sig på det sättet. Det är inte en relevant diskussion för frågan om hur vi ska rädda klimatet. Klimatet är inte en aktör som låter sig påverkas av människors sinnesstämningar och inte heller av de agerandes samhällsklass. Agerande och brist på agerande får betydelse för klimatets utveckling oavsett den handlades motiv och grupptillhörighet. Men att sprida kunskap om egna klimatvänliga insatser kan påverka andra att göra samma val. Man blir en bland många, och målet måste vara att åstadkomma stora effekter tillsammans med många andra, inte att göra en fåfäng ensam insats.
Barn och ungdomar har gått samman i världsomfattande manifestationer och ställer krav på oss vuxna att agera för att rädda deras framtid. De begär inte att vi ska lyssna på dem för att deras klimatkunskaper är större än våra. De begär att vi ska lyssna på en ovanligt samstämmig forskarkår som länge varnat oss för vad som är på väg att hända.
För att sammanfatta med en travestering av Nelsons ord: Våra barn, ungdomar och framtida generationer förväntar sig att alla i den nuvarande vuxengenerationen gör sin insats för att rädda klimatet. Låt oss sätta igång!
Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet