Vissa anser också att ett altruistiskt surrogatsmödraskap bör tillåtas, då det inte innefattar betalning Det handlar bara om självbestämmanderätten på samma sätt som en organdonation. Jag har svårt för jämförelsen mellan organ och ett barn. Barn har nämligen andra rättigheter än njurar och levrar.
Inga spädbarn kan göra sina röster hörda, trots att de omfattas av Barnkonventionen. Ett ledande surrogat och fertilitetsföretag skriver:”varje barn är en egen människa med samma fri- och rättigheter som vuxna”. Jag har svårt att tro att en enda bebis hade valt att tas i från sin bärare. Inget spädbarn kan få det som de önskar eller göra motstånd, för varken lekmän eller forskare vet särskilt mycket om vad de önskar eller hur mycket de uppfattar. Det forskare vet rörande barns anknytning och utvecklingspsykologi är att spädbarn har en sinnesmässig kompetens utifrån perinatalperiodens psykologi.
Jag har svårt att tro att en enda bebis hade valt att tas i från sin bärare
Att ha altruistiska motiv att bära någon annans barn till förmån för vuxnas smärtsamma barnlöshet är förenligt med självbestämmanderätten och människovärdesprincipen. Men är det förenligt med vetskapen om att återförening mellan bärare och barnet så snart som möjligt efter födseln är en återknytande grundförutsättning för barnets vidare utveckling och mognad? Med vetenskapligt stöd i spädbarnsforskningen, framgår det att nyfödda barn får det otroligt belastande i ansträngningen att behöva söka kompenserande anknytning till annan omvårdare. Förbindelsen i den så kallade tredje trimestern innebär att barnets samtliga sinnesorgan är utvecklade, uppfattar bärarens röst, hjärtslag och andra ljud som når in i livmodern. Är dessa tidiga minnesspår och sinnesflöden som inskriver barnets hjärna och väsen något vi bör bortse ifrån?
Etiska frågetecken
Faran med att avbryta relationen mellan bärarmodern och barnet är då densamma vid inhemskt altruistiskt utnyttjande av en närstående bärare som vid det nykoloniala förfarandet att utnyttja bärare från fattiga länder. Inte ens SMER (Statens medicinsk-etiska råd) har haft dessa referenser i beaktning som jag anser är högst relevanta och utger en viktig teoretisk grund. I stället tonar de ner vikten av att anta barnets perspektiv och lämnar stora etiska frågetecken rörande barnets psykologiska förhållanden.
Jag vill förekomma mina kritiker och framhålla att jag på något sätt inte tror att surrogatbarnen får det dåligt eller blir mindre älskade hos sin eller sina blivande juridiska föräldrar. Dock finns det relevanta perspektiv som knyter an till barnets rättigheter som bör diskuteras och tas med i de etiska bedömningarna. Annars riskerar vi att diskriminera våra yngsta medmänniskor som behöver hjälp att höras i frågan.
Jennie Wiberg, doula och förskollärare