Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pensionärer på Östermalm fräser som arga katter när de inte får köpa sin lyxmat, skidsemesterfirare och andra som är vana att åka iväg på påsken har inte förstått förrän nu, att det drabbar andra också om de ger sig iväg uti backarna eller skålar vid en trång bar på afterskin, skriver debattören. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Pensionärer på Östermalm fräser som arga katter när de inte får köpa sin lyxmat, skidsemesterfirare och andra som är vana att åka iväg på påsken har inte förstått förrän nu, att det drabbar andra också om de ger sig iväg uti backarna eller skålar vid en trång bar på afterskin, skriver debattören. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Infantiliseringen av samhället blir tydlig under Coronakrisen

Coronakrisen tar fram det sämsta hos många människor. Överallt ser vi infantiliseringen breda ut sig. Inte bara trotsiga pensionärer och själviska skidresenärer vägrar ta ansvar utan även världsledare som Brasiliens president Bolsonaro och Donald Trump, skriver frilansjournalisten Kerstin Rauserk.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi som vuxit upp på 60- och 70-talet fick lära oss att ta ansvar, ta till olika sunda knep för att klara av livet och de svårigheterna vi stod inför. Livet lärde oss att agera. I dag ser jag föräldrar, chefer, coacher och andra i ledarställning fullständigt balla ur och en del fortsätter vara tonåringar långt upp i åren, ser om sitt eget hus och tänker inte alls på andra.

Arga som katter

I Coronatider blir denna samhällstrend ännu tydligare. När vi behöver anpassa oss till att faktiskt tänka på andra och ta hänsyn till omgivningen gör vi tvärtom. Pensionärer på Östermalm fräser som arga katter när de inte får köpa sin lyxmat, skidsemesterfirare och andra som är vana att åka iväg på påsken har inte förstått förrän nu, att det drabbar andra också om de ger sig iväg uti backarna eller skålar vid en trång bar på afterskin.

Hotet från Coronaviruset ruckar våra vardagsrutiner och arroganta individer viftar bort problematiken och kör på som vanligt. Småföretagen skriker efter ekonomiskt stöd medan vanliga arbetare går på knäna, skuldsätter sig och kan inte träffa sin familj i övriga landet. Klimatet har förändrats till det bättre under dessa karantänveckor, men stötta i kanten åkte ändå några husägare till sina hus i Spanien innan gränserna stängde. Det går väl bra att lufta sig på öarna i skärgården där de också har fastigheter. Det går ingen nöd på er alls.

Vi behöver andra ledare

Den här infantiliseringen finns överallt i samhället, särskilt vanlig är den inom ledarskap för företag, politik och organisationer. De har en dålig framförhållning och lyfter upp sig själva som ledare, trots att de är helt inkompetenta. Vi behöver helt andra människor som ser ledarskapet som en konst, en ynnest att få jobba i team, utveckla och se alla i kollektivet, något som hela samhället drar nytta av. Ledare vill man ha förtroende för och ha som förebild, någon som ser dig och visar vägen i samråd med dig. Girighet, prestige hör inte hemma hos bra ledare. Vart försvann idealen som kunskap och allmänbildning?

Föräldrar är kompisar med barnen, ni förhäver er och spenderar, konsumerar och klimatkompenserar för att få en identitet. Hipsters, stekare eller förortsföräldrar, höginkomsttagare eller ensamma, skuldsatta mammor fokuserar hellre på yta och glamour, pojkvänner och Tinder än hittar lugnet tillsammans med barnen, de som får en mobil, en padda eller dator som substitut för kvalitetstid. Vi matas med dokusåpor och tävlingar där prestation och resultat är det enda som gäller för att hålla oss på mattan, köpa hela skiten som bjuds, bara svälja, inte reflektera eller ifrågasätta.

Nu är det dags att visa våra barn och ungdomar på alternativ. Vi behöver lära våra barn att bli kloka individer som senare kan ta bra beslut i och över sina liv och också kunna ge andra trygghet.

Måste vara kreativa

Virushysterin kanske mynnar ut i en ny upptäckt och lärdom för oss. Vi måste vara kreativa och använda det som står till buds. Kanske förlorar vi både ställning och position och kan inte resa utomlands, inte ha möten utan bara träffas online. Det svider nog för de flesta, men vetskapen om att vi måste göra förändringar och bidra för att även andra ska ha det bra gör oss mer förberedda på krisens efterskalv. Vi kommer att klara övergången och förstå bättre vad fru Corona lärt oss. Stanna hemma, tvätta händerna noga, träffa en person i taget. Om du kan jobba hemifrån är det ju väldigt bra, men vi som inte kan det ska möta verkligheten och vara medvetna om de risker vi utsätter oss själva och andra för.

I panikens tid löser vi inga problem. Lugnare tempo, mer tid för familj och vänner och kan förhoppningsvis leda till mer eftertanke. Då har vi lärt oss något att gå vidare med till nästa generation. Då får vi ett öppnare och mer förstående perspektiv på oss själva som människor och börjar intressera oss för att ta ansvar på riktigt.

Kerstin Rauserk, frilansjournalist