Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sverige har spaltats upp, barnen i vårt land lever i skilda världar, skriver Lars Åberg, journalist och författare. Bild: Pressbild och Stefan Berg
Sverige har spaltats upp, barnen i vårt land lever i skilda världar, skriver Lars Åberg, journalist och författare. Bild: Pressbild och Stefan Berg

Inför ett tredje miljonprogram för att integrera barnen

Sedan ett par decennier lever vi med ett nytt slags miljonprogram; för integration av invandrare. Men det är ett planlöst sådant. Vad som skulle behövas är ett tredje, betydligt mycket mer genomtänkt program för att ge en miljon barn trygghet och tillförsikt, skriver Lars Åberg, journalist och författare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Miljonprogrammet var en del av det svenska välfärdsbygget: bort med bostadsbristen, ut med möglet i de omoderna kallvattenlägenheterna. Sedan ett par decennier lever vi med en annan form av miljonprogram, ett planlöst sådant, för integration av invandrare. Vad som skulle behövas är ett tredje, betydligt mycket mer genomtänkt program för att ge en miljon barn trygghet och tillförsikt.

Organiserad brottslighet fiskar upp unga pojkar med dåliga uppväxtförhållanden och skeva ideal. De drivande har etablerat en maffiakultur – systemhotande enligt en kartläggning från Stockholmspolisen i oktober 2019 – som ställt sig vid sidan om samhället och samtidigt hittat vägar in i affärerna, politiken och myndighetsutövningen.

Brutalitet är inte något generellt ungdomsproblem, men minoritetens missanpassning väcker frågor om hur ett samhälle som det svenska, så länge välplanerat, statistiskt genomlyst och förutsägbart, kunnat försumma att ingripa mer kraftfullt när barns uppväxtmiljöer glidit isär.

Integrationen lyser med sin frånvaro

Tusentals elever lämnar varje vår nian utan behörighet till gymnasiet och vuxenlivet. I delar av Sverige handlar det om en stor majoritet. Vet man inte hur samhället hänger ihop kommer man inte att märka när det inte längre gör det. Nya förutsättningar kräver en ny skola. Det andra miljonprogrammets kulturrelativism måste ersättas med tålmodig anpassning till det gemensammas bästa.

Med tiden har det ju blivit tydligt att talet om integrationspolitik i första hand täcker över en frånvaro. Integration har gjorts till ett abstrakt mål vid regnbågens slut.

Med tiden har det ju blivit tydligt att talet om integrationspolitik i första hand täcker över en frånvaro. Integration har gjorts till ett abstrakt mål vid regnbågens slut. Den har förpassats till den metafysiska nivån, ungefär som brottsligheten som dragit in likt ett dunkelt moln över våra parallellkulturella samhällen.

De vanligaste värdegrundsbegreppen, som mångfald, inkludering och integration, har använts för att dölja att det är motsatsen som utvecklas.

Sverige har spaltats upp, barnen i vårt land lever i skilda världar. Fjällsemester eller hedersförtryck. Relativismen och offerperspektivet som dominerar i de politiska och administrativa systemen bär stor skuld till att sådana förhållanden accepterats i bostadsområden med många invandrare som aldrig skulle ha tillåtits i stadsdelar med få invånare från andra länder.

När Berlinmuren föll välkomnades östberlinarna med ”Begrüssungsgeld”, en välkomstslant som kvitterades ut och som de kunde handla med i affärerna i väst. I Sverige finns ett helt Begrüssungssystem med försörjning, bostad, utbildning, vård, tolkhjälp och pension för dem som invandrar och behöver stöd. Men sedan då?

Kräv viss mån av anpassning

Här är fyra krav på anpassning som nog inte kan skada någon: Att arbeta efter förmåga. Att betala skatt. Att inte begå brott. Att tala svenska.

Det är inte särskilt mycket begärt, och det handlar varken om underkastelse eller identitetsförlust utan om att ett fungerande samhälle alltid fordrar viss inordning under kollektiva normer och uppslutning bakom demokratiska idéer.

Morgondagens brottslingar växer oftast upp i sorgliga miljöer med eländiga värderingar och de barnen märks redan i förskoleåldern

Morgondagens brottslingar växer oftast upp i sorgliga miljöer med eländiga värderingar och de barnen märks redan i förskoleåldern. De behöver omhändertas och de behöver en skola som, kanske avskild från den vanliga, programmerar om dem. Varför är det då så svårt att på ett mer övergripande plan diskutera i termer av assimilation och anpassning? Kanske kan det bero på toleransen som undermedveten, inlärd ideologi i våra bakhuvuden, en form av uppgivenhet som gör att vi inte mäktar med att argumentera för sådant som vi faktiskt värdesätter i ett samhälle. Ställda inför fysiskt våld och destruktiva åsikter vet vi inte vart vi ska ta vägen.

Det svenska systemet var en gång förmöget att skissera en plan för hur en mängd nya bostäder skulle byggas. Detta blev det första miljonprogrammet och genomfördes 1965-75. Det andra miljonprogrammet – aldrig definierat som ett sådant, men omhändertagandet sedan millennieskiftet av ett mycket stort antal invandrare är ett genomgripande samhällsprojekt – har däremot saknat både planering och konsekvensanalys och fortsätter att ske på löpande räkning, med svåröverblickbara ekonomiska och sociala kostnader. Detta andra miljonprogram har också i praktiken i stor utsträckning flyttat in i det första.

Kraftsamla på nytt

Mycket talar för att vi nu borde försöka samla oss bakom en ny plan, ett tredje miljonprogram, som på allvar går igenom barnens alltmer skilda uppväxtvillkor och synar alla de olika beståndsdelarna, från stadsplaneringen till arbetslivet till föräldraansvaret. Vi kan mäta hur lekytorna krymper och vi kan se hur kommuner glömmer att bygga skolor i nya stadsdelar. Vilket utrymme finns för fantasin när barnen ska handhas i samma kalender som bilbesiktningen? Hur skulle tillvaron se ut om man utgick från barnens behov? Hur fördelar vi ansvaret för deras väl och ve?

Hur skulle tillvaron se ut om man utgick från barnens behov? Hur fördelar vi ansvaret för deras väl och ve?

För de allra flesta, den absoluta majoriteten, infödda såväl som invandrade, finns få andra vägar framåt än den långsamma anpassningen till ett demokratiskt tänkande. Ett barnens miljonprogram skulle kunna väcka liv i en kritisk värdering av alternativen som står till buds; en anpassning inte till dogmer utan till det öppna samhällets möjligheter.

Lars Åberg, journalist och författare, aktuell med boken ”All inclusive. Välkommen till det nya landet” (Karneval förlag)