Turerna kring fjärr- och distansundervisning på gymnasiet har varit många sedan pandemin drog igång för nästan två år sedan. Under en period trängdes lärare och elever som vanligt i klassrummen trots att övriga delar av samhället uppmanades att hålla avstånd. Så småningom kom dock rekommendationer för gymnasieskolorna att bedriva fjärr- och distansundervisning givet att huvudman stod bakom detta. Gymnasieskolorna bedrev periodvis och med blandade resultat distansundervisning under 2020 och vårterminen 2021. Många elever, föräldrar och skolor kände oro för att det skulle ske ett ”kunskapstapp”.
Man oroade sig också för att eleverna inte skulle vara tillräckligt motiverade att studera om undervisningen gavs på distans. Det fanns dock även resultat som tydde på att elevernas närvaro ökade på detta sätt och att resultaten varit oväntat bra. Oavsett hur det ligger till med detta så är det någonting viktigt som går förlorat med distansundervisningen: mötet med andra människor. Med sådana övervägande i åtanke och i takt med att allt fler vaccinerade sig kunde man så småningom öppna upp gymnasieskolorna igen under höstterminen 2021.
Fortsätta arbeta på plats
I år har det återigen blivit tal om fjärr- och distansundervisning i takt med att allt fler blir smittade i samhället och vården belastas hårt. Men gymnasieskolorna omfattas inte av Folkhälsomyndighetens allmänna råd om att göra det möjligt att arbeta hemifrån. Gymnasielärare skall alltså fortsätta att arbeta på plats medan övriga delar av samhället som kan arbeta hemifrån uppmanas att göra det. Man kan med rätta ifrågasätta varför lärare anses kunna offras på detta sätt som Maria Wiman gjorde nyligen på GP Debatt. En anledningen till att man inte vill övergå till fjärr- och distansundervisning verkar vara den stora oron för att eleverna inte skall få sin rätt till utbildning tillgodosedd. Risken finns förstås att eleverna får svårt att klara sina kurser eller att de inte lyckas få de betyg de skulle ha fått givet att de hade haft undervisning på plats i skolorna. En fråga man bör ställa sig i sammanhanget är dock om undervisning på plats verkligen är det bästa sättet att förhindra att eleverna förlorar kunskap?
Som det ser ut i dagsläget är en stor del av eleverna och lärarna hemma på grund av rekommendationerna. Vid minsta tecken på symptom är man uppmanad att stanna hemma under en period oavsett vad det kan röra sig om för sjukdom. Det gör att de gymnasielärare som inte är sjuka och är kvar i skolorna undervisar i halvfulla klasser medan övriga elever är hemma och sitter av tiden. På detta sätt är det många elever som kommer efter i skolan. Märk väl att de flesta av dessa elever antagligen är i skick att följa distansundervisning men förhindrade att följa den aktuella undervisningen på plats på grund av rekommendationerna. En lösning på problemet skulle kunna vara att man försöker samköra undervisning på plats med distansundervisning. Det innebär i praktiken att läraren i samband med lektionen startar ett möte på Google Meet, Zoom eller någon annan videokommunikationstjänst så att eleverna kan följa undervisningen hemifrån.
Om däremot undervisningen hade planerats och genomförts helt på distans så hade alla elever kunnat delta på lika villkor
Kanske låter detta som en enkel lösning men tyvärr är det hela betydligt mer komplicerat än så. Som lärare planerar men en lektion olika utifrån om den skall hållas på plats eller digitalt. Om undervisningen sker på plats kan man tänka sig att det kommer att vara en hel del dialog mellan lärare och elever, och elever emellan. Eleverna kan delas in i olika grupper för att göra olika övningar och så vidare.
Utesluter eleverna
Men om man skall planera för en digital lektion så blir upplägget annorlunda. Man kan tänka sig att det blir mer fokus på genomgång och eget arbete med handledning. Även om det naturligtvis finns möjlighet till gruppindelning och diskussion även digitalt så blir det varken hackat eller malet om man skall blanda dessa två metoder. Att planera och genomföra en lektion för elever som är på plats utesluter eleverna som sitter hemifrån. Om däremot undervisningen hade planerats och genomförts helt på distans så hade alla elever kunnat delta på lika villkor.
Det är alltså inte uppenbart att undervisning på plats är det bästa sättet att garantera elevernas rätt till utbildning i dagsläget. Så länge smittspridningen och rekommendationerna ser ut som de gör skulle eleverna antagligen vara mer betjänta av fjärr- eller distansundervisning, i alla fall under en begränsad period.
Marco Tiozzo, lektor och leg. lärare i filosofi
