Det är 2023 och nu sju år kvar att uppfylla FN:s 21 globala mål med huvud-parollen “leave no-one behind”. Tyvärr verkar samhället mer förtjust i vackra ord än att ta verkligt ansvar.
Men vems ansvar är det att uppfylla att detta möjliggörs? För oss som föräldrar till barn med normbrytande funktionalitet tycks det aldrig ta slut med hur många olika aktörer som kan peka på varandra och frånsäga sig sitt ansvar.
I våras kunde vi följa hur Liseberg hamnade i blåsväder efter att de valde att dra in de tidigare möjligheter som funnits för personer med funktionsnedsättning att kunna gå in med ledsagarintyg och få chans till köföreträde. Liseberg förstod snart efter dialog med ett flertal intresseorganisationer, att detta var ett misstag. De var beredda att ta åt sig av kritiken.
I fokus hamnade då vilka intyg som skulle godkännas. Efter att ha insett att nationell standard för denna typ av intyg saknades valde Liseberg att själva ta fram en mall för dessa och kritiken lät inte vänta på sig. Ska vi familjer behöva gå till vården för att få ett enskilt intyg för varje besök vi ska göra på säg en nöjespark, ett badhus, en flygplats eller en konsert? Det blir såklart ohållbart i längden. Inte heller är det ett väl nyttjande av vårdens mycket ansträngda resurser.
Dock är det en realitet att det i dag inte finns någon aktör som är beredd att ta ansvar för att intyga de behov som kan finnas av ledsagning och/eller köföreträde för att erbjuda fritid, rekreation, idrott och kultur.
Habiliteringen inom regionerna ser det inte som sitt ansvar. Inte heller socialtjänsten och LSS-handläggarna. Skolorna har redan mer än väl på sina ansvarslistor och Försäkringskassan har tydligt deklarerat att något sådant ansvar kan de inte ta.
Kvar står vi familjer – som många gånger redan har över ett 50-tal kontakter att hålla ihop för att få en fungerande vardag överhuvudtaget – och som behöver sondera, leta, ringa och navigera i ett system där ingen är beredd att ta ansvar.
En samlad lösning hade inte ens behövt vara särskilt komplicerad. Det finns till exempel redan system för behovsprövning kring handikapparkering i varje kommun. Vi vill se en motsvarig satsning för “fritidskortet” - ett enkelt och tydligt nationellt system som prövar och därefter synliggör behov av extra stöd kring fritidsaktiviteter.
Vi uppskattar att Liseberg svängt i frågan och nu i stället säger sig villiga att driva frågan tillsammans med andra nöjesparker och besöksmål nationellt. Men nu behöver också socialtjänst, vård och skola sluta skyffla bort denna fråga från sina bord och istället börja arbeta tillsammans för en fungerande lösning.
Jenny Lindström Beijar, grundare och verksamhetsansvarig Our Normal Association