Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Idrottsombudsmannen är dessutom anställd av RF och delar lokaler med RF och många av specialidrottsförbunden vilket är symptomatiskt för intresse- och trovärdighetsproblematiken, skriver debattörerna. Bild: Vegard Wivestad, Grøtt
Idrottsombudsmannen är dessutom anställd av RF och delar lokaler med RF och många av specialidrottsförbunden vilket är symptomatiskt för intresse- och trovärdighetsproblematiken, skriver debattörerna. Bild: Vegard Wivestad, Grøtt

Idrottsrörelsen behöver granskas av oberoende instans

För de flesta barn är idrotten positiv och berikande. Men vi läser också om allvarliga missförhållanden. Men en utbredd tystnads- och repressaliekultur gör att ingen vet exakt hur många som drabbas. Och Riksidrottsförbundet klarar inte av att råda bot på problemen. Därför behövs det en oberoende Idrottssomdbudsman och en statligt finansierad visselblåsartjänst, skriver bland andra Johan Peterson Aldergren, Safesport Sweden.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Idrottsrörelsen är med sina 3,2 miljoner medlemmar Sveriges överlägset största folkrörelse. Var tredje svensk är medlem i en idrottsförening och 90 procent av landets barn är med i en idrottsförening någon gång under sin uppväxt.

För de flesta barn är idrotten positiv och berikande. Den ger hälsovinster, energi och gemenskap. Men media och forskare rapporterar också om missförhållanden inom idrotten. Skadliga träningsmetoder, vikthets, mobbning, trakasserier, utfrysning, psykisk nedbrytning och sexuella övergrepp. Många av de drabbade får men för livet.

Safesport Swedens beräkningar visar att ungefär en halv miljon barn i idrotten befinner sig i olika högriskzoner. En utbredd tystnads- och repressaliekultur gör att ingen vet exakt hur många som drabbas. De flesta utsatta slutar med sin sport i det tysta. Mörkertalen är stora.

En rad intressekonflikter

Riksidrottsförbundet, RF har uppdrag att ”i myndighets ställe” fördela de årliga statliga anslagen om cirka 2,5 miljarder kronor mellan sig själva och sina 71 medlemsförbund i den så kallade RF-familjen. Det ger RF en särställning som förpliktigar men som samtidigt medför en rad intressekonflikter:

– RF uppfattas som en idrottsmyndighet men har inga krav på sig att ta det ansvar som åligger en myndighet

– RF hanterar statens pengar men lyder inte under offentlighetsprincipen

– RF har en egen lagbok och egna domstolar men lever inte upp till de rättssäkerhetsprinciper som gäller samhället i övrigt

– RF driver genom sina förbund och föreningar en av landets största utbildningsverksamheter där uppåt två miljoner barn lär sig att idrotta varje år, men verksamheten lyder inte under skollagen

Det finns med andra ord ingen organisation med uppgift att ta tillvarata barnens och ungdomarnas intressen i idrotten

RF är en intresseorganisation som verkar för idrottsförbundens intressen. Förbunden verkar för föreningarnas intressen. Barnen som idrottar är vare sig medlemmar i RF eller i förbunden. Det finns med andra ord ingen organisation med uppgift att ta tillvarata barnens och ungdomarnas intressen i idrotten.

2019 instiftade RF den så kallade Idrottsombudsmannen. Det var visserligen ett steg i rätt riktning, men Idrottsombudsmannen ska företräda både föreningar och enskilda idrottares rättigheter. Idrottsombudsmannen är dessutom anställd av RF och delar lokaler med RF och många av specialidrottsförbunden vilket är symptomatiskt för intresse- och trovärdighetsproblematiken.

Ärenden förhalas

Vi får löpande insyn i fall där ärenden förhalas, där övergrepp och missförhållanden tonas ner, där Idrottsombudsmannen avstår från att anmäla allvarliga övergrepp och där idrottare som söker hjälp inte får det stöd de borde få.

I fall där utsatta anmäler missförhållanden så är det RF-familjens egna så kallade disciplinnämnder och idrottens egen högsta domstol Riksidrottsnämnden, RIN, som dömer. Kan dessa interna instanser anses neutrala, opartiska och objektiva? Och är det rimligt att idrotten, som får flera miljarder om året i statliga anslag, och inte tillämpar offentlighetsprincipen, hanterar barnrättsfrågor utifrån en egen lagbok i egna domstolar som inte lever upp till de krav på transparens och rättssäkerhet man har i övriga samhället?

Gymnastik och idrottshögskolan konstaterade i en rapport förra året att ”problemet är större och mer komplext än enstaka rötägg och pedofiler”. Centrum för idrottsforskning konstaterade i sin rapport till regeringen 2021 att ”Sverige hamnat på efterkälken i arbetet med en trygg och trovärdig idrott”.

Anta ny idrottslagstiftning

Internationellt görs framsteg som Sverige borde ta rygg på. USA fick en federal idrottslagstiftning och US Center for Safesport erhöll myndighetsstatus 2017. Safeport Swedens styrelseledamot Natalie Barker-Ruchti hade en ledande roll när Schweiz 2021, på endast åtta månader, gick från larmrapporter om missförhållanden till att anta en ny idrottslagstiftning och inrätta en oberoende statsfinansierad visselblåsartjänst.

Nu följer fler länder efter och särskiljer safesportfrågorna från idrottsförbunden. Fler och fler länder får oberoende visselblåsartjänster och professionella fristående utredningsenheter. Sverige behöver gå samma väg.

– RF:s roll som intresseorganisation behöver renodlas.

– Myndighetsutövningen behöver avskiljas från RF.

– Det behövs en fristående statligt finansierad visselblåsartjänst, en oberoende idrottsombudsman och på sikt även en ny idrottslagstiftning.

Trygghets- och barnrättsfrågor inom idrotten är inte en idrottsangelägenhet utan en samhällsangelägenhet som måste hanteras professionellt och rättssäkert.

Styrelsen för Safesport Sweden:

Johan Peterson Aldergren, företagsledare

Jonas Stier, professor

Natalie Barker-Ruchti, docent

Saila Quicklund, riksdagsledamot

Jens Sundell, advokat

Lena Aldergren, styrelseproffs

Selma Ihr, Safesport Swedens ungdomsråd