De senaste åren har jag fått uppleva att livet tar emot. Ordentligt. Det gör inte mig speciell på något sätt, det gör mig helt enkelt till en människa. Förr eller senare drabbas vi alla av livets baksida och för de allra flesta av oss går det bra, med lite hjälp från nära och kära. Vi tar oss ur det, stukade och ärrade, men förhoppningsvis med förnyade insikter om vad som är viktigt på riktigt.
Det var inte bättre förr, men det var enklare. Livet var hårt på riktigt för bara några generationer sedan. Min mormor Asta, som var född 1907 och blev 99 år gammal, brukade alltid muttra "då skulle du gått till en tandläkare 1920!", när någon pratat för länge om hur fantastiskt det var förr.
Sedan mitten av 1980-talet har andelen unga som uppger att de har återkommande psykosomatiska problem ökat, så att nu nästan hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär.
Enligt Folkhälsomyndigheten drabbas allt fler barn och unga av psykisk ohälsa. Sedan mitten av 1980-talet har andelen unga som uppger att de har återkommande psykosomatiska problem ökat, så att nu nästan hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär. Folkhälsomyndigheten anger brister i den svenska skolan och ökande krav på utbildning på arbetsmarknaden som troliga skäl bakom denna ökning och receptet som de föreslår är att stärka barns och ungas skolresultat. Jag tror att svaret är betydligt mer komplext än så.
Jag är helt övertygad om att den renodling av skolans kunskapsuppdrag som vissa skoldebattörer föreslår skulle spä på denna negativa utveckling ytterligare. I stället behöver vi fundera på hur vi som jobbar i skolan på bästa sätt kan stötta barn och elever att bli hela människor och för att kunna göra det måste vi söka svaret på vad det är som gör oss sant mänskliga.
De senaste 150 åren har på många sätt varit en kamp för att kunna hävda människans konkurrensfördelar gentemot den tekniska utvecklingen. När våra fysiska kroppar inte längre var bättre på att tillverka saker och utföra fysiskt arbete än maskiner, startade vi generella utbildningssystem så att våra tillgångar ovanför axlarna skulle kunna utvecklas och blomstra. Nu har den digitala utvecklingen gått så långt att även människans intellektuella försprång gentemot tekniken kan börja ifrågasättas och frågan är då vad som i en digitaliserad och automatiserad värld kommer att vara människans roll.
I åldersgruppen 18-23 år uppger 20 procent av kvinnorna och 14 procent av männen att de är olyckliga. En av de viktigaste faktorerna bakom dessa siffror är bristen på social kontakt.
I en studie kallad In the shadow of happiness som Nordiska ministerrådet tagit fram, framgår att de nordiska länderna tillhör de allra lyckligaste i världen, men att det finns två grupper som avviker; unga vuxna och de allra äldsta. I åldersgruppen 18-23 år uppger 20 procent av kvinnorna och 14 procent av männen att de är olyckliga. En av de viktigaste faktorerna bakom dessa siffror och dessutom den allra viktigaste i gruppen äldre, är bristen på social kontakt.
Allt fler hjärnforskare, Sissela Nutley med flera, börjar lyfta fram nackdelarna med de ersättningar för mänskliga möten som vi skapat i form av digitala sociala medier. Amerikanska studier visar att om du tillbringar två timmar per dag på sociala medier ökar risken för depression, och efter fem timmar per dag ser man en högre självmordsfrekvens.
Mer forskning behövs naturligtvis på området innan man kan dra några långtgående slutsatser, men säkert är i alla fall att sociala medier håller på att förändra vårt sätt att se på relationer i grunden. Vi kan nu i kvantitativ form mäta vårt sociala avtryck i form av likes eller delningar, en bedömning som vi tidigare enbart kunde göra i mycket mjukare former; ett leende, ögonkontakt, rynkade ögonbryn etcetera. Biologiska signaler ger biologiska svar. Vem kan motstå ett brett leende, eller att smittas av ett porlande skratt?
Människan är en social varelse och behöver finnas i verkliga sociala relationer för att må bra. Att ersätta en biologisk, intuitiv och kvalitativ interaktion med en kvantitativ, mätbar modell för vårt sociala avtryck, tror inte jag är bra för oss. Det är helt enkelt inte mänskligt.
Det var inte bättre förr för barn och unga, men på många sätt var det enklare. Våra dagliga fysiska nätverk var befolkade av människor med ett bredare raster av berättelser och erfarenheter än de som många unga i dag har tillgång till. I din närhet fanns människor som upplevt livets hårda baksida och kunde vara till hjälp och tröst när livet förr eller senare blev tufft.
Skolan måste bli en mänskligare plats. En plats där du kan utnyttja och utveckla din inbyggda nyfikenhet och kreativitet och en plats där du får hjälp och stöd i att ställa de stora frågorna inför livet.
Om skolan ska vara till hjälp och stöd för de barn och unga som kommer att befolka vår framtid och ge dem förutsättningar att bli starka, lyckliga individer, är det min fasta övertygelse att vi måste fatta en hel del genomgripande beslut gällande skolans uppdrag. Skolan måste bli en mänskligare plats. En plats där du kan utnyttja och utveckla din inbyggda nyfikenhet och kreativitet och en plats där du får hjälp och stöd i att ställa de stora frågorna inför livet som ligger framför dig.
I stället för att snäva in skolans uppdrag till att fokusera allt hårdare på kvantitativ teoretisk kunskapsinhämtning (en inför framtiden sannolikt helt meningslös kompetens), borde skolans uppdrag i stället vridas mot de kompetenser som gör oss sant mänskliga; vår förmåga att skapa, känna, tänka, känna medlidande och inte minst vår förmåga att älska.
Patrik Finn
f d lärare och skolledare, numera utvecklingsledare