Gång på gång hyllas folkhögskolans väldiga förmåga att lotsa unga människor vidare till högre utbildning eller ett värdigare liv i största allmänhet. Av olika skäl fick de inte den möjligheten i grundskola och gymnasium. Hyllningarna är befogade. Vi möter återkommande deltagare som tackar oss för vad folkhögskolan gett dem. En grundläggande utbildning men i många fall också livet tillbaka och det är minsann heller ingen liten sak.
Ett betydande antal miljoner har delats ut över landet för att möjliggöra att fler skall få gå på folkhögskola. Folkhögskolorna har antagit utmaningen och på ett ofattbart sätt ökat verksamheten med omkring 25 procent på mycket kort tid. Men det är en redan starkt underfinansierad verksamhet som utökats än mer. Några pengar till att höja urholkade löner, och för den delen också andra kostnader, har vi inte sett röken av.
Lojaliteten har sin gräns
Samtidigt har stora resurser med all rätt satsats på att öka lärarlöner och kompetenser i grundskola och gymnasium. För några år sedan tjänade en lärare på folkhögskola i princip lika mycket som en gymnasielärare. I dag har de halkat efter och lönen ligger cirka 3 000 kronor lägre per månad. Särskilt eftertraktade ämneslärare kan gå till gymnasiet och få upp till 10 000 kronor mer i månaden. Det är en utveckling som i allt snabbare takt hotar att dränera folkhögskolan på kompetens och duktiga lärare. Folkhögskollärarens ekonomiska lojalitet har också den sin gräns.
Det är en utveckling som i allt snabbare takt hotar att dränera folkhögskolan på kompetens och duktiga lärare.
Omöjlig ekvation
En gymnasieplats kostar mellan 85 000 och 135 000 kronor per år. Kostnaderna för en folkhögskoleplats är i stora drag likvärdiga. Ändå ligger ersättningarna från staten på omkring 60 000 kronor till folkhögskolan, vilket i vissa fall kompletteras med ytterligare några tusenlappar av region eller landsting. En omöjlig ekvation men som ändå har hanterats med hjälp av särskild folkhögskolekreativitet och ibland ren magi. Men nu orkar vi snart inte längre.
Vi ser det som ett cyniskt utnyttjande av en folkhögskolelojalitet som är på upphällningen
Vi ser det som ett cyniskt utnyttjande av en folkhögskolelojalitet som är på upphällningen. Det har tagit 150 år att bygga upp den folkhögskoleverksamhet som i dag hanterar och ofta lyckas med det som andra skolformer inte lyckas med. Det kommer att gå betydligt fortare att rasera verksamheten och då finns ingen återvändo.
Det behövs pengar nu och det är bråttom. Inte öronmärkta pengar för särskilda grupper eller insatser utan pengar till löner. Punkt.
Sören Eriksson, rektor på Wendelsbergs folkhögskola
Helle Dahl, ordförande i Folkhögskollärarnas lokalavdelning i Mölnlycke