Frågan om djurförsöken på sex labradorer vid Göteborgs universitet (GU) har skapat mycket debatt. Försöken, som syftade till att få mer kunskap om hur väl en viss typ tandimplantat läker in i mänsklig vävnad, har orsakat stort lidande hos hundarna som bland annat plågats av liggsår och vägrat äta.
Över 84 000 personer har skrivit under Djurrättsalliansens upprop för att rädda livet på dessa hundar, men GU har ändå meddelat att försöken ska avslutas och att hundarna därefter ska avlivas. GU gjorde dock klart att de välkomnar en debatt i denna fråga, så här vill vi bidra till den.
Den traumatiserande behandlingen av dessa hundar väcker både principiella frågor kring när (om någonsin) plågsamma djurförsök kan anses moraliskt försvarbara.
Den traumatiserande behandlingen av dessa hundar väcker både principiella frågor kring när (om någonsin) plågsamma djurförsök kan anses moraliskt försvarbara och mer praktiska frågor kring hur tillståndsprocessen bäst kan tillvarata försöksdjurens intressen.
De aktuella djurförsöken har nämligen godkänts i Göteborgs djurförsöksetiska nämnd (Dnr 5.8.18-08570/2018), formellt i enlighet med rådande lagstiftning, som bland annat kräver att den ansökan som lämnas in diskuterar både (a) hur svårt djuren kan förväntas lida, och (b) om detta lidande kan vägas upp av forskningens nytta för människan, djuren eller miljön.
Nämndens bedömning i just detta fall är att djurens lidande är av ”måttlig svårighetsgrad”, men det ges inga detaljerade argument för att så skulle vara fallet, eller för att detta lidande skulle uppvägas av den nytta försöken kan leda till.
Bör det inte finnas ett största acceptabelt lidande även för djuren, oavsett den förväntade nyttan för människor?
Enligt svensk lagstiftning är det tillåtet att utsätta djur för svåra lidanden om den förväntade nyttan för människan är tillräckligt stor. Vad gäller forskning på människor gör man avvägningar mellan risker och förväntad nytta, men man inhämtar alltid informerat samtycke och det finns dessutom en lågt satt gräns för maximalt acceptabel risk som man aldrig får överskrida, inte ens om den förväntade nyttan är stor.
Är det moraliskt försvarbart att behandla djur och människor så olika?
Bör det inte finnas ett största acceptabelt lidande även för djuren, oavsett den förväntade nyttan för människor?
Detta är svåra och viktiga frågor, där inte ens vi som skriver under denna artikel är helt eniga. Vi är dock eniga om att dessa frågor måste ges större utrymme i samhällsdebatten.
Under dessa år upplevde han aldrig att någon meningsfull diskussion fördes kring avvägningen mellan djurens lidande och försökets nytta.
En fråga som nog är ännu viktigare i praktiken handlar om lagstiftningens tillämpning, där de djuretiska nämndernas bedömningar spelar en avgörande roll. Det finns i dag vetenskapliga metoder för att bedöma djurs lidande, se till exempel webbsidan djurforsok.info som är ett samarbete mellan åtta universitet och Vetenskapsrådet, men det är trots detta mycket svårt att bedöma lidandet i praktiken, för att inte tala om forskningens potentiella nytta.
Frågan är om dagens nämnder klarar av att göra dessa bedömningar. En av oss (Joakim Sandberg) har fem års erfarenhet som ledamot i Göteborgs djurförsöksetiska nämnd. Under dessa år upplevde han aldrig att någon meningsfull diskussion fördes kring avvägningen mellan djurens lidande och försökets nytta.
De gånger han försökte lyfta frågan fick han svaret att ledamöterna inte kände sig kompetenta nog, och att nämnden måste förlita sig på att den forskning som bedömts som vetenskapligt relevant också var etiskt försvarbar. Ett specifikt fall där han reserverade sig, men som ändå godkändes, handlade om smärtsamma försök på marsvin och hamstrar för att bättre förstå orsakerna till muntorrhet.
Någon seriös diskussion kring hur nämnderna bör arbeta i de viktiga fall där djurens lidande är uppenbart samtidigt som nyttan för människor är begränsad förs egentligen aldrig.
De beskrivningar som finns av hur avvägningarna mellan lidande och nytta görs i praktiken (se nämnd webbsida) tyder på att de är mycket rudimentära, och att de enbart fokuserar på om någon nämnvärd nytta för människor alls föreligger eller om det går att minska djurens lidande på något uppenbart sätt.
Någon seriös diskussion kring hur nämnderna bör arbeta i de viktiga fall där djurens lidande är uppenbart samtidigt som nyttan för människor är begränsad (som i de aktuella experimenten på GU) förs egentligen aldrig.
Samma webbsida konstaterar också att ”av de ansökningar som lämnas in till landets sex regionala djurförsöksetiska nämnder varje år godkänns mer än 95 procent” (även om kompletteringar ofta krävs).
Att 95 procent av ansökningarna godkänns indikerar att nämnderna varken kan eller vill göra de avvägningar mellan djurs lidande och människors nytta som lagen kräver.
Denna höga siffra indikerar att nämnderna varken kan eller vill göra de avvägningar mellan djurs lidande och människors nytta som lagen kräver. Detta leder med största sannolikhet till ett större lidande för djuren än om nämnderna hade genomfört dessa bedömningar på ett grundligt sätt.
Nämndernas arbete måste därför ses över och reformeras. De aktuella djurförsöken på labradorerna, menar vi, pekar mot att systemet inte fungerar som lagen avsett, och att det heller inte är moraliskt anständigt.
Bengt Brülde
professor praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, GU
Fredrik Hedenus
docent fysisk resursteori, Chalmers
Therese Hellberg
doktorand medie- och kommunikationsvetenskap, Malmö universitet
Olle Häggström
professor matematisk statistik, Chalmers
Olof Johansson-Stenman
professor nationalekonomi, GU
Marin Persson
docent fysisk resursteori, Chalmers
Frances Sprei
docent fysisk resursteori, Chalmers
Joakim Sandberg
docent praktisk filosofi, GU
Per-Anders Tengland
professor hälsa och samhälle, Malmö universitet