Bakgrunden var ett utredningsbetänkande publicerat i augusti 1969, med efterfrågade förslag på hur yttrande- och tryckfriheten kunde utvidgas. Bland annat föreslogs en uppluckring av tryckfrihetsförordningens förbud mot ”framställning som innefattar förfarande, som sårar tukt och sedlighet”. Gränsen för vad som i text och bild skulle få tryckas och spridas skulle dras generöst, föreslogs med hänvisning till förändrade attityder bland allmänheten. Förbudet skulle begränsas till enbart ”kränkande av den allmänna känslan för anständighet genom grovt sedlighetssårande eller uppenbart förråande innehåll”, i betänkandets motivering exemplifierat med ”beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn eller utpräglat sadistiska och förråade sexuella beteenden”.
Den nye justitieministern Lennart Geijer överlämnade i april 1970 en proposition till riksdagen, baserad på utredningens förslag.
Då visade det sig emellertid att regeringen hade föreslagit en betydligt mer långtgående liberalisering än vad utredningen gjort. Förbudet mot framställningar som sårade tukt och sedlighet skulle helt enkelt upphävas och ersättas av ingenting annat än ett förbud mot att visa pornografiska bilder på allmän plats eller att skicka dem till någon utan föregående beställning. Det nya förbudet kompletterade ett befintligt spridningsförbud av liknande framställningar bland barn och ungdom, men det tydligt uttalade motivet med tryckfrihetsreformen för den vuxna befolkningens del var att ”den som vill ta del av pornografi själv bör få bestämma däröver”.
När propositionen nådde det för riksdagens båda kamrar gemensamma konstitutionsutskottet hände – ingenting. Den socialdemokratiska majoriteten tillstyrkte förslaget utan erinran. En av dessa ledamöter var Lena Hjelm-Wallén, varför min fråga till henne blir: Varför gjorde du det?
Kammardebatterna om utskottsbetänkandet i maj 1970 blev långa och upprörda. Reformens förväntade effekter var inte svårbedömda, varnade oppositionen eftersom en precis likadan reform hade trätt i kraft i Danmark sommaren innan. Utredningens socialdemokrater sällade sig nu däremot till regeringens mer liberala linje. Tack vare skyltningsförbudet, behövdes inte längre någon yttersta gräns för den tillåtna pornografin. Gemene man slapp ju se den, menade någon.
Regeringsförslaget segrade med stora siffror i båda kamrarna. Efter valet senare under hösten, bifölls det vilande grundlagsförslaget även av den nya enkammarriksdagen, i februari 1971.
Voteringsprotokollens precisering av utfallet är en sorglig läsning. Fyra talmän tryckte ”ja”: Henry Allard, Ingemund Bengtsson, Thage G. Peterson och Birgitta Dahl. Fyra statsministrar gjorde detsamma: Tage Erlander, Olof Palme, Ola Ullsten och Ingvar Carlsson. Åtskilliga andra som av många förknippats med bildning och gott omdöme tryckte också ”ja”: för Centerpartiet Bertil Fiskesjö och författaren Per Olof Sundman (i Svenska Akademien), för Folkpartiet Per Ahlmark och Gabriel Romanus, för Socialdemokraterna Alva Myrdal, Anita Gradin och nästan alla övriga i deras partigrupp. Min fråga till er som finns kvar: Varför gjorde ni det?
I februari 1974 publicerade åtminstone tidningen Expressen en annons för trycksaker med rubriken ”Children Love 2-17”. Jag har inte sett trycksakerna själv, men det är svårt att tolka rubriken på annat sätt än att det är åldersspannet på modellerna som beskrivs. Åratal av liknande annonser i 70-talets karga medielandskap kan knappast ha gått den vuxna befolkningen förbi.
När Centerpartiets Karin Söder i februari 1975 riktade kritiska frågor om barnpornografin till justitieministern, svarade denne dock avvärjande att ”[d]et förefaller inte (…) ändamålsenligt att ingripa mot pornografi med ett visst innehåll, hur frånstötande det än kan te sig.” Brottsbalken förbjöd ju för övrigt otukt med barn. Söders kommentar att det nog mest handlade om utländska barn besvarades kortfattat med att vi ”i tryckfrihetens namn [får] acceptera vissa företeelser”.
Några av den dåvarande regeringens statsråd är fortfarande bland oss, till exempel åter Lena Hjelm-Wallén, vid denna tid skolminister. Till er riktar jag min sista fråga: Varför accepterade ni justitieministerns uttalade ståndpunkt?
Kanske har ni som nu fått frågor riktade till er ändrat uppfattning sedan detta begav sig, kanske förstod ni inte då fullt ut konsekvenserna av beslutet, kanske orkade ni helt enkelt inte stå emot partipiskan eller annat grupptryck. Säg det så, men säg någonting och rikta svaret till barnpornografins offer.
Mikael Svanberg, historiker Karlstads universitet