Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Men vem ska då ta hand om våldsutsatta kvinnor när landets kvinnojourer är i kris? När socialtjänsten går på knäna och när kommunpolitiker skär ner just medlen till de lokala kvinnojourerna? Svaret är enkelt, ingen. Det är en uppgift som ingen känner ansvar över, förutom landets kvinnojourer, skriver debattörerna. Bild: Moa Persson
Men vem ska då ta hand om våldsutsatta kvinnor när landets kvinnojourer är i kris? När socialtjänsten går på knäna och när kommunpolitiker skär ner just medlen till de lokala kvinnojourerna? Svaret är enkelt, ingen. Det är en uppgift som ingen känner ansvar över, förutom landets kvinnojourer, skriver debattörerna. Bild: Moa Persson

Hur kan vi i Sverige vara så dåliga på att utreda våld mot kvinnor?

Trots fina ord och nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor fortsätter rättsväsendet att nedprioritera de här brotten. Det är dags för regeringen att avsätta långsiktigt mer pengar till kvinnojourer och att se på framgångsrika exempel som Spanien där man snabbt utreder och handlägger våldtäkter, skriver bland andra Susanna Udvardi, verksamhetschef Freezoonen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Så lite som fem av hundra våldtäktsanmälningar leder till en fällande dom, det är den bistra sanningen om hur pass lågprioriterat våldet är mot kvinnor är i vårt land. Läser vi BRÅ:s rapport från 2019 så förhörs inte mer än hälften av de misstänkta. Hälften av alla misstänka förövare får aldrig frågan, har du gjort detta? Hur kan vi förstå detta på annat sätt än att Sverige är ett paradis för kvinnomisshandlare.

Så är inte fallet

Vi har sett inrikesminister Mikael Damberg i Agendastudion i att bedyra nollvisionen - att inga kvinnor skall mördas, våldtas eller misshandlas av en man. Vi fick också höra att det har skett stora satsningar och att kvinnojourerna har fått mer pengar än någonsin.

Om så nu var fallet att satsningar har skett och att kvinnojourer fått mera pengar än någonsin, så kan vi bekräfta att så inte är fallet eftersom vi företräder en av de 140 kvinnojourer runt om i landet. Pengarna som satsas på kvinnojourerna är pengar som utlyses i projektform. Projektpengarna är kortsiktiga, svåra att söka och krångliga att genomföra och återrapportera.

Projektpengarna är kortsiktiga, svåra att söka och krångliga att genomföra och återrapportera.

Men vem ska då ta hand om våldsutsatta kvinnor när landets kvinnojourer är i kris? När socialtjänsten går på knäna och när kommunpolitiker skär ner just medlen till de lokala kvinnojourerna? Svaret är enkelt, ingen. Det är en uppgift som ingen känner ansvar över, förutom landets kvinnojourer.

Så till den stora elefanten i rummet - varför minskar inte våldet mot kvinnor? Kan en av förklaringarna vara att ingen bryr sig om våldsutsatta kvinnor ? Varför sker ingen förändring i ett av världens mest jämställda länder?

Helt unikt

I samma Agendainslag som vi refererade till ovan berättades att man i Spanien har inrättat extrainsatta domstolar sedan 2004. Domstolarna har särskilt utbildade åklagare och domare med djup kunskap om våld mot kvinnor och våld i nära relationer och de har befogenheter. De har möjlighet att flytta på en våldsutövare, de kan beordra behandling till våldsutövare och de kan bevilja ekonomisk bistånd till kvinnor som måste lämna sina hem. Det som dessutom är helt unikt, är att allt detta sker inom 72 timmar. Rättssamhället i Spanien gör en oerhört snabb och effektiv utredning där våldsutövare blir kallade för förhör, där rättsväsendet agerar och visar att man tar våldet mot kvinnor på allvar.

Inget svar

Vi fick höra också att hanteringen med snabba åtgärder har haft en positiv effekt och att våldsbrott mot kvinnor har minskat i Spanien, om än att det är mycket kvar att göra. Det förvånande var att på frågan om vi kan lära oss något från den Spanska modellen så kom det inget svar från inrikesministern mer än en retorisk upplägg på allt det fina vi kan och skall åstadkomma framöver, samt att våldet är helt oacceptabelt. I Sverige satsar man 200 - 300 miljoner kronor per år över en tioårsperiod på arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Tittar vi på vad våldet kostar ser man att satsningarna är försumbara. Enligt European Institute for Gender Equality (EIGE) uppgår kostnaden för våld mot kvinnor till svindlande 39,7 miljarder kronor per år i Sverige.

Flytta på mannen

Det är dags för svenska regeringen att på allvar visa att de prioriterar de här brotten mot kvinnor. Regeringen måste lyssna på kvinnojourer och utgå från den verklighet som kvinnojourer uppger och där ifrån förändra myndigheter samt regelverk för kommuner. Här är några krav som kvinnojouren Freezonen har på regeringen.

- Utred skyndsamt möjligheten att inrätta speciella enheter i likhet med den spanska modellen för att snabbt (72 timmar från brottet) handlägga och utreda om brott har begåtts eller inte.

- Flytta på mannen som är förövaren från hemmet vid brott - inte kvinnorna och barnen.

- Inrätta en kontrollinstans som förbättrar hanteringen av våldsutsatta hos socialtjänsten, om det är socialtjänsten i varje kommun som skall ha hand om våldsutsatta.

- Avsätt medel till arbetet för en våldsutsatt måste alltid få hjälp oavhängigt av kommunens ekonomi.

- Avsätt resurser till kvinnojourer i form av organisationsbidrag - projektmedel skall ses som stimulans, inte som livlina.

Susanna Udvardi, verksamhetschef Freezonen, kvinno-tjej-brottsofferjour och kvinnorättsaktivist

Gursimer Singh, samhällsdebattör, kvinnorättsaktivist Freezonen, kvinno-tjej-brottsofferjour