Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pekings officiella respons på det faktum att pandemin spridits från Kina och där hade kunnat bromsas har varit minst sagt loj. För att skapa förvirring i den debatt om ansvar som hade kunnat uppstå, initierade man istället en aggressiv propaganda för hur storartat man bemästrat viruset, skriver debattören. Bild: Mark Schiefelbein
Pekings officiella respons på det faktum att pandemin spridits från Kina och där hade kunnat bromsas har varit minst sagt loj. För att skapa förvirring i den debatt om ansvar som hade kunnat uppstå, initierade man istället en aggressiv propaganda för hur storartat man bemästrat viruset, skriver debattören. Bild: Mark Schiefelbein

Hur kan västländerna tolerera Kinas lögner om coronaviruset?

Vi närmar oss ett år med det nya coronaviruset. Viruset härstammade från en totalitär stat som konsekvent undanhöll och förfalskade information om smittan och som istället för att varna omvärlden, rikta nödvändiga resurser, tystade visselblåsare och experter. Trots det har demokratiska ledare vägrat utkräva ansvar av Kina. Det är dags att vi börjar ställa krav och tar debatten om hur handelsförbindelser får påverka politiska överväganden, skriver Katrin Söderlund, statsvetare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hittills har mer än en miljon människor dött, 40 miljoner har smittats och tiotals miljoner arbeten har gått förlorade. Kinas agerande med förnekanden är brukligt för en diktatur.

Pekings officiella respons på det faktum att pandemin spridits från Kina och där hade kunnat bromsas har varit minst sagt loj. För att skapa förvirring i den debatt om ansvar som hade kunnat uppstå, initierade man istället en aggressiv propaganda för hur storartat man bemästrat viruset. Kinas propagandadepartementet har således publicerat en bok om Xi Jinpings ledarskap under epidemins uppkomst som översatts till sex språk, och det statliga tv-bolaget CGTN har i Mellanösterns länder sänt program översatta till arabiska, där man hävdar att coronaviruset förts in i Kina av amerikansk underrättelsetjänst. Inför Europa berömmer sig Kina av att ha skickat bistånd, men håller tyst om det faktum att det rört sig om undsättning mot betalning, att en stor del av det exporterade materialet varit oanvändbart och att det i flera fall skickats med krav om offentligt uttalad tacksamhet.

Äventyra handelsförbindelser

Istället för att yrka utredning och utkräva ansvar har vi sett demokratiska ledare som censurerar sig själva för att inte äventyra de handelsförbindelser som i praktiken kommit att utgöra ett ekonomiskt och politiskt beroende av den kinesiska enväldesstaten. Men pandemin och den samtidiga annekteringen av Hong Kong utgör ett ypperligt tillfälle att diskutera våra demokratiska samhällens förutsättningar och metoder att bemöta Peking.

När EU:s utrikesorgan EEAS i våras skulle publicera en rapport om desinformation och Covid-19 fick de upprepade varningar från Kina som meddelade att en publicering av rapporten skulle leda till ilska och besvikelse från Peking och göra allvarlig skada för relationen mellan Kina och EU. Då rapporten senare släpptes hade således den ursprungliga informationen om Kinas desinformationskampanjer lyfts bort. I slutet av april när den australiska regeringen upprepat efterfrågat en oberoende utredning om spridningen av Covid-19, svarade den kinesiska ambassadören i landet med illa dolda hot och menade att sådana krav skulle göra den kinesiska befolkningen mycket besviken och frågade varför kineserna skulle bedriva handel med ett land som inte var vänligt inställt till dem. Efter påtryckningar från världssamfundet skickades så två (!) representanter från WHO till Kina för utredning, men de besökte aldrig Wuhan och har inte heller återkommit med information om resultatet av resan.

Det som däremot förbluffar i det aktuella läget är bristen på frågor och krav gentemot Peking

Kina är världens andra ekonomiska makt och kommer för varje månad närmare det uttalade målet att bli världens främsta ekonomiska och teknologiska makt. Det är också EU:s näst största handelspartner och Europa har alltmer kommit att stå i ett ekonomiskt beroendeförhållande till Kina. Att Kina som en högteknologisk och totalitär stat sprider desinformationskampanjer och öppet bedriver hotfulla påtryckningar på andra stater torde inte komma som en överraskning för den som följt landets utveckling mot ständigt ökad kontroll – över sina egna medborgare liksom över andra stater. Det som däremot förbluffar i det aktuella läget är bristen på frågor och krav gentemot Peking. Varför dröjde Kina med att varna omvärlden och sätta in åtgärder för att bromsa spridningen? Vilka garantier har vi för att Kina – som vid upprepade tillfällen i modern tid hanterat epidemier mer än oförsiktigt – i fortsättningen kommer att vidta adekvata åtgärder?

Allvarligt hot

Undfallenheten mot Kina under pågående pandemi är ett tydligt exempel på det förhållningssätt som europeiska ledare antagit gentemot landet och är ytterligare ett bevis på att våra politiska ledare tolererar långt mer av Kina än av någon annan auktoritär stat. Detta undvikande kan på sikt komma att utgöra ett allvarligt hot mot både vår demokrati och ekonomi. Det är dags att få till en aktiv debatt om hur det ekonomiska beroendet av Kina påverkar politiska ställningstaganden i Europa och vilka risker det medför. En lämplig tid att börja ställa frågor och krav är nu – under pågående annektering av Hong Kong och under den Coronapandemi som från början skulle kunna hejdats i Kina.

Katrin Söderlund, statsvetare, skribent och leg psykolog