Det är inte Hjällbos invånare som är problemet – det är Hjällbo som förort. Det är ingen större skillnad mellan Biskopsgården 1975 och Hjällbo 2018, skriver Hjördis Fohrman, pensionerad fd distriktsläkare, Hjällbo.
Det är inte Hjällbos invånare som är problemet – det är Hjällbo som förort. Det är ingen större skillnad mellan Biskopsgården 1975 och Hjällbo 2018, skriver Hjördis Fohrman, pensionerad fd distriktsläkare, Hjällbo.

Hjällbo – så mycket mer än ett problemområde

Spaltmeter har skrivits segregationen i förorterna. Betydligt mindre skrivs om integrationen som pågår. Detta har uppmärksammats av SVT och jag har med egna ögon sett denna ständigt pågående process. I 14 år har jag som distriktsläkare tillhört dagbefolkningen i Hjällbo och sett en annan bild än den som skapar rubriker i tidningarna, skriver Hjördis Fohrman, fd distriktsläkare i Hjällbo.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Oftast beskrivs förorten som något statiskt, med invånare som sitter fast i elände, arbetslöshet och bidragsberoende. Men i verkligheten är förorten dynamisk med ett ständigt flöde av in- och utflyttningar. För ett stort antal är det en tillfällig boendeort, för andra den del av Göteborg de älskar. För majoriteten av förortsborna är inte kriminella eller bidragsberoende.

Jag bodde i Biskopsgården i mitten av 70-talet. Då som nu fanns sociala problem med våld och missbruk. Fyllebråk var vanliga och min granne blev knivmördad. Där fanns olika nationaliteter – finnar, juggar och politiska flyktingar från Sydamerika. Majoriteten var svenskar som fått flytta från arbetslöshet i andra delar av Sverige, nykomlingar de med. Kommunens satsningar på förortens invånare var bristfälliga och det var spårvagnen in till centrum som gällde för större inköp och nöjen. Sedan dess har Biskopsgårdens invånare bytts ut många gånger. Samma sak gäller Hjällbo – under de 14 år jag jobbat i Hjällbo har en strid ström av personer flyttat till och från området.

ANNONS

Nyckeln till integration är arbete och utbildning. Allt fler av Hjällbos invånare arbetar inom vård- och omsorg, inom handel och kommunikation. De flesta är inte bidragsberoende, de arbetar och har blivit en del av den göteborgska arbetarklassen. Därför blir det skrattretande när Sverigedemokraterna förespråkar utegångsförbud kvällstid för förortens invånare. Det är ju de som kör våra bussar och spårvagnar, sköter våra gamla och sliter på restauranger. Utan dem stannar Göteborg nattetid!

Om två personer i ett hushåll får jobb flyttar man ofta från Hjällbo. Köper radhus i närområden som Linnared, Bergum och Gunnilse där antalet utlandsfödda stiger och sysselsättningsgraden liknar genomsnittet för Göteborg. Oavsett ursprung. För det krävs två yrkesarbetande för att bo i hus eller bostadsrätt.

Många stannar kvar

Men många stannar kvar i Hjällbo för att de trivs. I dag finns många unga familjer, andra generationens invandrare. Och de arbetar. Arbetslösheten har minskat från 18 procent, 2008, till 14 procent, 2016. Sysselsättningsgraden har under samma tid ökat från 48 procent till 54 procent vilket är en snabbare ökning än för hela Göteborg. Och andelen långtidsberoende av bidrag minskar. Sysselsättningsgraden är fortfarande lägre än i Göteborg som helhet. Men det gäller även de svenskar som bor kvar, de är sjukare och står oftare utanför arbetsmarknaden. För Hjällbo är en fattig stadsdel.

ANNONS

Så det är inte Hjällbos invånare som är problemet – det är Hjällbo som förort. Det är ingen större skillnad mellan Biskopsgården 1975 och Hjällbo 2018.

De unga familjerna med invandrarbakgrund försvenskas allt mer. Ofta har jag nickat igenkännande över deras klagomål om att få vardagen att gå ihop med barn på förskola, krav från åldrande föräldrar och hopplösa arbetstider. Sett dem oroas över bristen på resurser i områdets skolor vilket gör att många av Hjällbos invånare flyttar sina barn till friskolor inne i centrum. De vill inte åka till föräldrarnas hembyar på semester, de vill på badsemester vid Medelhavet. De vill inte ha många barn, de använder preventivmedel och gör abort. Männen dras allt mer in i familjens rutiner med lämning och hämtning på förskola, läxläsning och inköp.

Drivna ungdomar

Det finns inte bara kriminella ungdomar, de är en minoritet. I Hjällbo har jag träffat på ungdomar som skaffar den utbildning deras föräldrar inte kunde få. Som parallellt arbetar helger för att få fickpengar. De får kämpa hårdare än många svenska ungdomar eftersom deras föräldrar inte kan hjälpa dem vare sig med pengar eller studier. Jag har sett deras glädje genom fönstret på mitt mottagningsrum när de är färdiga studenter. Och träffat deras stolta föräldrar som berättar om universitetsstudier i Sverige och runt om i Europa. Det finns många med utländsk härkomst på våra sjukhus, myndigheter och högskolor, födda i Sverige och uppvuxna i förorten. Men de syns inte i statistiken. För de har flyttat.

ANNONS

Så det är inte Hjällbos invånare som är problemet – det är Hjällbo som förort. Det är ingen större skillnad mellan Biskopsgården 1975 och Hjällbo 2018. Knivslagsmål har bytts mot skjutvapen som gör våldet synligt även utanför förorten. Alkohol har bytts mot narkotika. Utanförskapet fanns redan 1975. Redan då kom en majoritet på fängelserna från förorten, fast med svenska namn.

Politikerna fortsätter att försumma

Det har gått mer än 40 år men stadens politiker fortsätter att försumma förorterna. Man ska inte behöva flytta från Hjällbo för att få ett bra liv. Men i stället för att öka resurserna gör man tvärtom – Angered SDN, dit Hjällbo hör, ska skära ner 88 miljoner. Trots att Göteborg som helhet går med vinst. Det minskar inte direkt känslan av utanförskap. Sluta skära ner, börja i stället efter alla dessa år att utveckla förorten – det är dess invånare värda. Oavsett ursprung.

Hjördis Fohrman

pensionerad fd distriktsläkare, Hjällbo

ANNONS