Mitt i allt julbestyr, kan vi dra oss till minnes att julen firas till minne av Jesu födelse. Och det heter just så: Jesu födelse. Att i stället säga Jesus födelse låter i mångas öron konstigt.
Men under en semesterresa till Israel skulle nog guiden informera om en resa till Jesus födelsestad, snarare än Jesu födelsestad. Alltså, i kyrkan är genitivformen Jesu, i vardagliga sammanhang är den Jesus.
Den som läser barnböcker vet att Pettson har en katt som heter Findus. Ingen skulle komma på tanken att ha en annan genitivform på Findus än just Findus. Findus matskål måste det heta, inte Findu eller Findi matskål.
I svenska bildas genitiv med ändelsen -s. Förklaringen bakom formerna Jesu (Jesu födelse) och Kristi (Kristi lidande) är att detta är gamla latinska genitivformer, som lyckats leva vidare i religiöst språkbruk långt efter det att latinet lämnat sin plats som lärdomens och bildningens språk.
Jag fick en gång följande fråga: ”Vi är några unga teologer som strävar efter att tala och skriva om kristen tro på ett enkelt och rakt sätt. Särskilt då vi riktar oss till yngre generationer. Det visar sig då att vi ofta hamnar i konflikt med äldre kolleger som menar att genitivformen för Jesus är Jesu, och för Jesus Kristus är den Jesu Kristi. Och inget annat! Är det heligare att säga Jesu än Jesus, undrar vi?”
Det var första gången någon undrat om en böjningsform kan vara heligare än en annan. Frågan ställdes naturligtvis med en glimt i ögonvrån.
Vi har vant oss vid formerna Jesu och Kristi, och då är det så det ska vara. Hur länge, undrar man? De gamla formerna blir väl till slut obegripliga, men det spelar kanske ingen roll. Man behöver inte veta att Jesu är en latinsk genitivform (med grekiskt ursprung) för att förstå uttrycket Jesu födelse.
Svaret till de unga teologerna blir således att genitivformerna Jesu och Kristi är, eller snarare upplevs som, heligare än Jesus och Kristus. Eller rättare sagt: det är de former vi vant oss vid i kyrkliga sammanhang.
Det finns fler exempel. Göteborgs domkyrka heter Gustavi domkyrka. Det är Gustav II Adolf som avses, och Gustavi är en genitivform. Hur hade det varit med en modern svensk namnform, alltså Gustavs domkyrka? Inget vidare, skulle jag säga. För en vecka sedan hörde jag Gustavi domkyrkokör sjunga; de låter nog bättre än Gustavs domkyrkokör.
Slutsatsen blir att vi måste låta en del latinska genitiver leva vidare.
Lars-Gunnar Andersson
Professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.
Mejla din språkfråga till
lars-gunnar.andersson@sprakochfolkminnen.se
