Slutreplik
Normkritik, 20/11 och 25/11
Inti Chavez Perez menar att jag bidrar till oro och osäkerhet kring vad normkritik är. Vad jag pekade på var dels att själva ordet ”normkritik” är vilseledande (vilket Chavez verkar gå med på), dels att den faktiska normkritiken ofta innebär samma sorts intolerans och exkludering som man påstår sig vilja bekämpa.
Enligt Chavez utgår normkritiken från att ”personer med vissa egenskaper, till exempel av ett visst kön, länge haft mer makt än andra”. Jo, män har ofta haft mer makt än kvinnor i historien. Och normer som säger att kvinnor är mäns egendom eller redskap till att upprätthålla klanens heder eller som föreskriver att de inte får köra bil eller att de inte får vistas utomhus utan att täcka sitt ansikte är felaktiga och oförenliga med såväl mänskliga rättigheter som mänskligt förnuft. Hade det bara handlat om att slå fast vad som är rätt och orätt, så hade det kanske inte funnits mycket för mig och Chavez att diskutera.
Blir lätt tankepolis
Men för Chavez handlar normkritik om något mer. Den handlar om att ”framställa mänskliga variationer på ett jämlikt sätt”. Och det är här som normkritikern lätt blir en tankepolis. Chavez’ eget exempel om kvinnoskulpturer ger en fingervisning här.
Han skriver att ”kvinnliga statyer ofta är platta mellan benen medan manliga statyer får ha kvar sina könsdelar”. Här kan till att börja med notera att Chavez’ kritik inte verkar bottna i någon närmare förtrogenhet med konsten och dess historia. Inom konsten har det inte funnits någon entydig norm om hur nakna kvinnor ska avbildas. Fernando Boteros fylliga kroppar har sin plats där, liksom Alberto Giacomettis utmärglade gestalter. Realistiska avbildningar av kvinnans könsorgan saknas inte heller. Ett känt exempel är Gustave Courbets målning Världens ursprung från 1866.
Inte konstens uppgift
Men mer väsentligt är att konstens uppgift inte är att framställa människor eller grupper så som de själva vill bli framställda. Konstnären kan välja att framställa sina modeller realistiskt, symboliskt, idealiserande, eller karikerande. Vad medborgaren kan kräva är friheten att leva sitt liv efter sitt eget huvud, men inte rätten att få sin självbild reproducerad i konsten. I den mån normkritikern vill föreskriva konsten ett jämlikt framställningsideal så har han övergått till att bli en kulturkommissarie.
När normkritikerna ger sig in i kulturdebatten så sker det också vanligen med en egen agenda för osynliggörande. Tintin i Kongo flyttas till en mer undanskymd plats i biblioteket, Astrid Lindgrens Pippi-böcker skrivs om så att de blir normkritiskt salongsfähiga. I stället för att lära sig att hantera gångna tiders framställningar, så vill man dölja dem eller göra om dem så att de inte stöter den samtida känsligheten.
Hederskulturer viktigaste frågan
Den viktigaste frågan när det gäller genusjämlikhet i Sverige i dag handlar inte om anatomiskt korrekta nakenstudier eller om könsneutrala toalettskyltar. Den handlar om de 100 000 unga som enligt Carin Götblads utredning ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” (2014) lever under begränsande villkor till följd av hederskulturer och som i vissa fall riskerar sina liv för att deras val strider mot familjers tradition, kultur, och religion. Att befria dessa unga från förtryck och att se till att de religiösa samfund som bejakar sådant förtryck förlorar sina skattefinansierade bidrag – se där något för en normkritiker värd namnet att ta sig an.
Per Bauhn
professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet