Visserligen finns fortfarande diehard-kriminalitetsförnekare men de flesta ser morden och de gängkriminellas segrar som allvarliga samhällsproblem. Det är inte konstigt att politiker inför valet närmast överbjuder varandra med förslag på radikala åtgärder. Vissa tankar är goda, andra kräver – milt uttryckt – noggrann eftertanke. Det finns inget bra svar varför det blivit så här. Det har funnits gängkriminella i alla tider; men de har inte tidigare mördat i samma utsträckning. Och vi vet inte varför morden och våldet och brutaliteten ökat bland de kriminella i Sverige, men inte i andra jämförbara länder.
Samtidigt har, lite i skymundan, en generation höga jurister under 00-talet genomfört en rad reformer som inte precis försvårat för de gängkriminella. Reformerna har skett i all välmening men utan utredning, förankring och konsekvensanalys; är det resultatet vi ser nu?
Halverade strafflängden
Med början 2011 praktiskt taget halverade Högsta domstolen i en serie domar strafflängden för de grövsta narkotikabrotten. Det medförde att strafftiden för ”vanliga” narkotikabrott sjönk på motsvarande sett. Alltså blev det mindre farligt att handla med narkotika och alltså var professionella knarkhandlare snabbare åter på banan. Politikerna har med straffskärpningar försökt återställa läget, men inte lyckats helt och hållet.
Samtidigt införde Högsta domstolen en ny tumregel att om ett brott ingick i en serie skulle de enskilda brotten ändå inte bedömas som grova. Det innebar framförallt att möjligheten till telefonavlyssning, dataavläsning med mera begränsades.
Sedan 2021 får en brottsmisstänkt person som är under 18 år inte anhållas annat än i extrema undantagsfall. Det är inte ens klart att en ungdom som anträffas med skarpladdat vapen ska anhållas. Detta har sedan tolkats som att en ungdom som är misstänkt för till exempel ett brott som för en vuxen hade gett ett kortare fängelsestraff – stöld, bedrägeri, våld mot tjänsteman, misshandel - inte ens bör gripas och absolut inte får förhöras i anslutning till brottet. Det enda polisen får göra är att anteckna identitet.
Det är inte ens klart att en ungdom som anträffas med skarpladdat vapen ska anhållas
Ungdomarna ser, med egna ögon, att ett brott som inbrottsstöld, eller biltillgrepp, eller misshandel, eller narkotikabrott, inte kostar gärningsmannen någonting. Grips han av polisen är han omedelbart ute på gatan igen, övertygad om sin osårbarhet. Vad som senare kan hända i vad gäller påföljder, som övervakning eller oavlönat arbete eller liknande, saknar helt betydelse i stunden. Den kriminelle ungdomen har vunnit över systemet.
Samtidigt har politikerna velat komma åt de gängkriminellas tillgångar. Men även där har lagstiftningen och tillämpningen i praktiken länge gjort det svårt att få förverkat egendom som inte uppenbart är brottspengar – kontanter i plastpåse i frysen och liknande. Och om pengarna inte finns i behåll är det fortfarande hart när ogörligt att få en dom på betalningsskyldighet.
Informella tumregler
Över tid har samma generation jurister velat ”höja ” beviskraven i brottmål. Man har satt upp ett antal informella tumregler för hur domstolen ska bedöma bevisningen; att en medtilltalads berättelse inte är värd någonting, att en misstänkts lögner eller tystnad i polisförhör saknar betydelse för hur man ska bedöma hans berättelse i domstolen, och, viktigast, att domstolen inte får lägga ihop olika, sammanträffande bevis och att det saknar betydelse om domslutet är rimligt eller verklighetsnära.
Då har vi fått ett större antal friande domar mot gängkriminella där de vägrat yttra sig före rättegången, helt anpassat förklaringar till bevisningen, många gånger lämnat helt orimliga berättelser (”en främmande person sköt offret och kom fram till mig och tryckte pistolen i min hand och försvann sedan”) och där förekomsten av DNA, fingeravtryck, blodfläckar, krutstänk med mera lämnats utan avseende. Denna avart av bevisvärdering – som avviker helt från vad som gäller i annan vetenskap – illustreras tydligt i till exempel SVT:s Uppdrag granskning den 24 augusti. Detta har de gängkriminella lärt sig, och de väntar sig inte att bli dömda.
En ny regering, oavsett partifärg, som verkligen vill knäcka gängen, bör ägna del av sin kraft åt att utreda bevisvärdering i domstolar, hur vi behandlar ungdomskriminella, och förverkande av egendom. Det räddar inte situationen omedelbart men kan få betydelse i längden.
Thomas Ahlstrand, åklagare vid Åklagarväsendets enhet mot organiserad och internationell brottslighet