Moderaternas utspel att de vill minska asylinvandringen med 70 procent var bara ett i raden från de politiska partierna. Från november 2015 och framåt har det sett ut så.
Ingen talar längre om att ”öppna sina hjärtan”. Trenden är den rakt motsatta. Till och med socialdemokrater dryftar tanken på att Sverige bara ska ta emot kvotflyktingar. I en av Sveriges största tidningar, Svenska Dagbladet, skriver en ledarskribent till och med att vi borde vända på matematiken och inför ett mål för återvandring.
Ingen talar längre om att ”öppna sina hjärtan”. Trenden är den rakt motsatta
Jag tillhör inte dem som anser att Sverige ska ha helt öppna gränser. Det vore en naiv och korkad uppfattning om man också värnar välfärd och jämlikhet.
Men jag undrar om de som nu menar att det ska läggas ett automatiskt lock på asylinvandringen egentligen förstår vad det är de säger.
I artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det: ”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”.
Asylrätten är alltså en del av de mänskliga rättigheterna.
Självklart är några paragrafer i en deklaration på den nivån inte detsamma som att alla länder följer dem. I praktiken kan alla välja att strunta i varenda aspekt av de mänskliga rättigheterna. FN-systemet har inte några effektiva instrument för att stävja övertramp.
Ett ideologiskt skifte
Med andra ord kan Sverige rent formellt tumma på asylrätten. Vi kan sätta ett tak för hur många som får söka asyl. Vi kan till och med välja att ta emot uteslutande kvotflyktingar.
Men vad gör det oss till?
Under lång tid har vi krävt av andra länder att de ska efterleva deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I ett internationellt system som saknar en gemensamt överenskommen världspolis har deklarationen varit det enda att hålla sig till.
När majoritetsbefolkningar begått övergrepp mot minoriteter. När en brutal regim invaderat ett annat land. När Ungern eller Polen vägrat respektera yttrandefriheten och rättssäkerheten.
Då har Sverige kunnat peka på FN-deklarationen.
Den sortens argument blir ihåliga om Sverige skulle välja att medvetet strunta i en del av den.
Samtidigt betyder den inte att alla som kommer hit får stanna. Det är något helt annat. Den som söker asyl får sitt fall – sitt behov av skydd – prövat.
Det är den rätten som är avgörande, och det är den rätten som nu ifrågasätts från allt fler håll.
Fyra år har gått sedan Reinfeldt höll sitt öppna-era-hjärtan-tal, som förebådade flyktingströmmen 2015.
Fyra år.
Frågan är om någon ideologisk eller praktisk politisk resa någonsin gått fortare.