Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Har vi gett upp kampen för universella rättigheter?

Sedan många år pågår en infekterad debatt inom forskning och inom kvinnorörelsen i Sverige som oroar då det gäller kampen för kvinnors och barns rättigheter. Debatten handlar om hedersrelaterat våld och förtryck, huruvida det finns, eller är en rasistisk konstruktion, skriver Maria Hagberg, internationell kvinnorättsaktivist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kvinnokonventionen inrättades år 1979 och kompletterades med Deklarationen att stoppa allt våld mot kvinnor år 1993. Barnkonventionen kom år 1989. I konventionerna och deklarationen står tydligt att ”medlemsstaterna ska göra sitt yttersta för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns och kvinnors hälsa och utveckling, samt inte åberopa någon religiös eller traditionell hänsyn i sina åtaganden att avskaffa sedvänjorna”.

Flera medlemsländer har reserverat sig mot en del av artiklarna och åberopar att religiösa och traditionella hänsyn ska överordnas dessa krav. Det är emot konventionernas intentioner. Hotet från olika religiösa fundamentalister föranledde att FN:s kvinnokommitté och FN:s barnkommitté träffades hösten 2014 för att stärka skrivningarna och kraven på medlemsstaterna, i avsikt att avskaffa reservationerna som missgynnade barns och kvinnors rättigheter.

I dessa artiklar, som åsyftar religiöst och traditionellt förtryck av kvinnor, barn och HBTQ-peroner (homo- och bisexuella, transpersoner och queer), ingår hedersrelaterat våld och förtryck. Det handlar inte om heder utifrån en svensk kontext utan om ”en föreställning om heder som åsyftar att kvinnan bär det manliga kollektivets heder, i synnerhet genom sitt uppträdande och sin sexualitet”.

I flera språk finns flera ord för heder, men enbart ett som handlar om denna form av heder som syftar på ”kvinnans ärbarhet”, och i flera länder finns särskild lagstiftning som ursäktar och bagatelliserar brott som är relaterade till detta hedersbegrepp eller som begåtts för att ”upprätthålla hedern”. Mord och våld som utförts får inget eller ringa straff i rättsprocessen. Det råder det uppenbart stor okunskap om det.

Hur det yttrar sig

Det hedersrelaterade förtrycket kan yttra sig på olika sätt, där barn och tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning är mest känt för oss. Det kan vara strikt kontroll av flickan/kvinnan från hela släktnätverket, hemgiftsstraff, slavarbete i mannens familj, änkebränning och så vidare. Yttringarna kan se lika, och olika, ut i olika länder. Det som starkt präglar denna form av patriarkalt våld (där mannen ses som förmyndare och överordnad kvinna), är klansystem och religiösa och traditionella regelsystem som försvarar det.

Det som gör det extra svårt att motverka, både globalt och nationellt, är att det utövas kollektivt, och av både män och kvinnor. I synnerhet utövas det, globalt sett, mot barn och i vissa fall med förmildrande lagstiftning som uppmuntrar det. Där familjen ska utgöra barnets/den unges största trygghet och skydd så är den det största hotet. Det kolliderar med vår Socialtjänstlag.

Rasistiskt tala om hedersrelaterat våld?

I den svenska debatten har många postkoloniala forskare och en del antirasister påstått att det är rasistiskt att tala om denna form av våld. Det som framkommit är att de ofta blandar ihop religionsförtryck med rasism och att de är omedvetna om att själva våldsyttringen i sig är rasistisk då relationer utanför den egna etniska gruppen är otillåtna, och ibland straffas med döden.

Det man också gör genom att förneka dess förekomst är att ta patriarkatets parti, oavsett etnisk tillhörighet, och man förminskar och osynliggör kvinnor och barn i etniska minoriteteter som drabbas av denna form av våld och förtryck. Det är både skamligt och hänsynslöst. Forskningen används i stora delar till att försvara ideologiska ställningstaganden i frågan, och väldigt marginellt till våldspreventivt arbete och metodutveckling.

Delar av kvinnorörelsen förnekar att patriarkalt våld kan ha olika uttrycksformer och hänger hängivet fast vid en ”könsmaktsordning” som exkluderar kvinnor och barn från etniska minoriteter. De etniska minoriteterna har ofta exkluderats från majoritetssamhället och utvecklat parallella rättssystem eller så följs de religiösa och traditionella regelsystem som utvecklats inom gruppen, till nackdel för kvinnor och barn.

Inte mycket har gjorts

Efter att Socialstyrelsens föreskrifter kom 2014, som stärker myndigheters skyldighet att utreda våld i nära relation, som inkluderar hedersrelaterat våld, och barn och unga som bevittnar våld, så har inte mycket gjorts vad gäller insatser och åtgärder för att få stopp på det. Efter lagstadgad utredning av våldsärendet så finns knappt några insatser alls att erbjuda. Forskningen har ett annat fokus och delar av kvinnorörelsen förnekar fortfarande ett globalt problem. Det är oförsvarligt och inhumant.

Därför är frågan om vi eftersträvar att leva upp till de universella mänskliga rättigheterna då det gäller kvinnor och barn, eller har vi gett upp den strävan?

Maria Hagberg

internationell kvinnorättsaktivist, socialarbetare, debattör och författare, tidigare distriktsordförande i V Skåne och tidigare partistyrelseledamot i F!