Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Tomas Oneborg, Montage

Har den offentliga välfärdssektorn blivit för industriell?

Att verksamheter som sysslar med skola, vård och omsorg ska präglas av ”industrialism” tror jag ingen vill. Därför måste våra politiker skapa ett system där de offentliga medlen går till de som faktiskt skapar värde för brukarna, skriver Fredrik Jalve.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I början av 1990-talet skedde en privatisering eller "marknadifiering" av skola, vård och omsorg. Den politiska logiken bakom detta verkar ha varit att skapa större valfrihet för medborgarna (brukarna) genom att öppna marknaden för denna typ av verksamheter. Därigenom ville man öka kvaliteten som en effekt av den konkurrenssituation som uppstår när de verksamheter som bäst tillgodoser brukarnas behov överlever.

Logiken bygger på att brukarna har komplett information om vilka alternativ de har att välja mellan. För att kunna välja det alternativ som bäst tillfredsställer deras behov behöver de kunna rangordna valmöjligheterna och förstå hur de skiljer sig åt.

En stelbent offentlig regi

Modern beteendeekonomisk forskning har dock visat att människor inte agerar rationellt när de ställs inför en valsituation med många alternativ. Många människor väljer då att inte välja och blir tilldelade det ”ursprungsval” som erbjuds. Den teoretiska logik som bygger på den öppna marknaden har alltså visat sig att inte fungera i praktiken och har skapat en mängd problem och oanade oönskade konsekvenser inom skola, vård och omsorg.

Jonna Bornemark beskriver på ett målande sätt dessa problem och oanade oönskade konsekvenser i sin bok ”Det omätbaras renässans”. Skapandet av en kommersiell marknad för välfärden har lett till att behovet av statlig (och kommunal) ”ekonomisk interventionalism” och kontroll har skjutit i höjden. Detta har skapat en ”ekonomism” där fokus ligger på nyckeltal, ekonomisk uppföljning, styrning och kontroll.

Resonemanget från politikerna tycks bygga på att en rigid och omfattande kontrollapparat måste införas för att garantera kvaliteten i verksamheterna och för att privata vinstintressen inte ska hota brukarnas välfärdsintressen.

Detta har dock lett till en avhumanisering och ”papperisering” av verksamheterna med betoning på dokumentation och checklistor snarare än på bildning, hälsa och omsorg.

Privat verksamhet drar ifrån

När jag läser Bornemarks beskrivning förs mina tankar till de arbetsmiljöer som rådde under den tidiga industrialismen. Som en följd av detta har det dessutom skapats en överdimensionerad välutbildad administrationsorganisation som ”stjäl” resurser och medel från den personal som direkt arbetar med brukarna. Den offentliga välfärdsverksamheten har på detta sätt blivit mer och mer ”industriell” och mekanistisk sedan avregleringen skedde.

Under mina drygt 20 år av arbetande med arbetsorganisation av mjukvaruutveckling inom framförallt den privata industrin har jag varit en del av det paradigmskifte som i dag sker. Det som kallas ”Det agila manifestet” karaktäriserar detta paradigmskifte. Enligt denna deklaration bör vi ändra vårt fokus för att skapa en effektiv och produktiv verksamhet.

I korthet innebär detta att mindre fokus ska läggas på processer, verktyg, omfattande dokumentation, kontrakt och styrning – för att i stället satsa på mer interaktion, fungerande produkter och tjänster, samt samverkan med brukarna. Man ska bemöta förändringar och främja hantering av osäkerhet snarare än att strikt följa en plan. Som en konsekvens av detta ”manifest” ligger fokus allt mer på självstyrande team där beslut fattas så långt ner i organisationen som möjligt.

De team som faktiskt skapar ett värde för verksamheten och dess brukare ges friheten att i hög grad själva definiera hur arbetet ska utföras och av vem. Kontrollen uppifrån minskar och ledningen kan i stället fokusera på verksamhetens syfte, produkter och tjänster.

Man har insett att de som skapar värde för brukarna är de som faktiskt omsätter arbetstimmar till fungerande produkter och tjänster

Man har insett att de som skapar värde för brukarna är de som faktiskt omsätter arbetstimmar till fungerande produkter och tjänster. Mjukvaruutvecklarna har blivit så kallade ”knowledge workers”, vilket betyder att de med sin kunskap löser problem, inte utifrån på förhand skrivna rutiner. I stället använder de sin erfarenhet och sitt omdöme. I detta tankesätt finns också en stark betoning på mellanmänskliga värden. Det handlar om att visa respekt för individen, för olika typer av människor och för olika kulturer – alltså klassiska humanistiska värden.

Digitalisering och humanism avgörande

Är då den offentliga välfärdsverksamheten i dag mer industriell än den privata industrin? Jag vill hävda att den är det eftersom mjukvaruutveckling och digitalisering är en allt viktigare del av den privata industrins konkurrensmedel. Det nya Agila paradigmet för mjukvaruutveckling präglas också av en humanistisk grundsyn (snarare än mekanistisk), samtidigt som verksamheter inom den offentliga välfärdssektorn har utvecklats åt ”motsatt” håll.

Att verksamheter som sysslar med skola, vård och omsorg ska präglas av ”industrialism” tror jag ingen vill. Därför måste våra politiker skapa ett system där de offentliga medlen går till de som faktiskt skapar värde för brukarna. Där kvalitet är inbyggt i verksamheten som en följd av en humanistisk arbetsmiljö och där utrymme för konkurrens finns utan att privata vinstintressen och överdriven statlig eller kommunal interventionalism tar överhand.

Fredrik Jalve, konsult Arbetsorganisation