Det finns en inneboende uppskattning hos alla politiker att få mer pengar att lägga på sådant de finner intressant och viktigt. Avigsidan av detta tänker de sällan på, att människorna vars pengar de tar därmed får mindre att lägga på det vi tycker är intressant och viktigt.
Mest eniga är politikerna när skatterna höjs på sådant som är onyttigt eller åtminstone oviktigt. Och som ”onyttigt och oviktigt” definierar politiker just det som vanliga människor helst lägger sina pengar på. Det är alltid saker som smakar gott, är vackra eller på annat vis sätter guldkant på tillvaron som drabbas av tvångsskatter, saker som vi uppenbart tycker är viktigt, aldrig tråkiga saker som häftapparater och såpa.
Omvänd logik
Då redan Bibeln konstaterar att vinet är en gudagåva som ”gläder människans hjärta” (PS 104:15) så hamnar alltid alkoholen enligt denna omvända logik (där allt som är viktigt för vanliga människor definieras som oviktigt av överheten) särskilt i skottgluggen. Nu är det dags igen: Finansdepartementet har annonserat att de ska höja skatten på öl, vin och övriga icke-destillerade alkoholdrycker i två omgångar med först 5 procent och sedan ytterligare 7,6 procent. (Spritskatten höjs också, men mindre.)
När Anders Borg höjde alkoholskatten 2014 sade han moraliserande att han minsann inte kände någon som drack för lite. Jag vet inte vad han rör sig i för kretsar, men min värld kryllar av folk som inte unnar sig tillräckligt.
Fast, om skatten handlar om att man vill minska konsumtionen borde det räcka att höja priset på Systembolagets billigaste vin?
Men, säger vänner av ordning, är inte alkoholism, alkoholrelaterat våld, dåligt ölsinne, ungdomsfylleri och ohälsa något fruktansvärt – och är det inte bara rätt att alkoholen får betala för sina egna skador?
Låt oss ta en sak i taget.
Alkohol är som den fysiska kärleken: alldeles, alldeles underbart för de allra flesta människor i de flesta situationer, och fasansfullt när det missbrukas. Men på vilket sätt skulle våldtäkter och sexuella övergrepp försvinna om vi beskattade all erotik? Och varför skulle alla som har ett sexualliv behöva betala för skador som uppstår av sexuellt våld? Varken en persons missbruk av drickande eller av kopulation styrs av den totala mängd som ett folk ägnar sig åt dessa aktiviteter. Fixeringen vid totalkonsumtion av alkohol är fel! Det är personer som inte kan hantera vissa saker som måste sluta ägna sig åt dem, och det är där samhället måste sätta in sina insatser.
Inte konstigt
Sambandet mellan alkohol och bråk är dessutom extremt överdrivet. Vi måste skilja på dem som begår brott av alkohol och med alkohol. Om majoriteten av befolkningen har alkohol i blodet en lördagskväll är det inte så konstigt om de som åker fast för bråk också har det.
När vi kommer till ohälsan så är det om en individ dricker för stor mängd alkohol som har betydelse, och då kan ju en skattehöjning tyckas god. Fast, om skatten handlar om att man vill minska konsumtionen borde det räcka att höja priset på Systembolagets billigaste vin? Det enda höjningen på övriga sorter leder till är att en del konsumenter kommer att betala mer i skatt till staten, medan andra kommer nöja sig med att få sämre viner än tidigare för samma pris. Då redan en så liten del av flaskans kostnad går till vinodlaren sjunker kvalitén kraftigt när man går ner några kronor i pris. På ölsidan kommer mindre läckra öl säljas från små mikrobryggerier, och mer från internationella lagerfabriker.
Underåriga köper ändå sin alkohol via smugglare de får kontakt med via sociala medier har vi kunnat läsa i pressen de senaste dagarna. Och får de inte tag på smuggelsprit beställer de tragiskt nog ofta knark som kommer rakt hem i brevlådan.
De enda resultaten av skattehöjningen är alltså att staten tar ännu mer av vissa människors pengar och att andra människor tvingas dricka mindre välsmakande drycker. Båda sakerna leder till: mindre lyckliga människor.
Lärt sig skämmas
Sverige skulle behöva ett riksförbund för människor som uppskattar rusdrycker och inte anser att dessa ska hanteras styvmoderligt. En motpart till det mäktiga IOGT-NTO, för den stora majoritet som inte är nykterister.
Tyvärr har svenska folket lärt sig att skämmas när de lägger sina pengar på det som gör dem glada. ”Ska jag dricka ett glas rosé ute i solen så förtjänar jag minsann också en skattekänga i bröstet”. Vi måste göra oss av med detta skuldkomplex, inte bara våga erkänna att vi uppskattar den underbara smaken utan även rusets glädje, det som lovordades redan i Bibeln.
Edward Blom, gastronom och kulturhistoriker