Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den pågående nedmonteringen av LSS och rätten till assistans är skrämmande. Det är inte bara unga och personer över 80 som riskerar att förlora sin assistans, skriver Inga-Lill Stenholm.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hårt slag att förlora rätten till hjälp

Jag hoppas att ni aldrig låter de läckta förslagen om LSS bli verklighet, skriver Inga-Lill Stenholm i ett öppet brev till Socialdemokraterna.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vart har socialdemokratins hjärta för de som är mest utsatta tagit vägen?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den totala nedmonteringen av LSS, och då särskilt personlig assistans (PA), som pågår är skrämmande. Den utredning ni tillsatt med tydliga besparings- direktiv har vi nu fått se första utkastet av. En mycket dyster läsning! Mångas möjlighet till ett självständigt liv, att få delta i samhället och att ha en viss kontroll över sitt liv, kommer att bli mycket begränsat. Många som bor i egen lägenhet kommer att tvingas flytta in på boende eller hem till släktingar.

Är det så ni vill ha det?

Stora grupper i riskzonen

Det är inte bara barn och personer över 80 som förlorar sin assistans i detta förslag utan även många som i dag har assistanstimmar utifrån det femte grundläggande behovet – Ingående kunskap. Angående förslaget att ta bort ”ingående kunskap” som grundläggande behov; Hur är det möjligt! Det om något hör hemma i personlig assistans. Det föreslås vara mer schablonbedömningar av behoven, vilket inte svarar mot lagens intentioner; att det är individens behov som ska styra insatsen!

Hamnar mellan stolarna

Vår dotter Agnes, 23 år, med utvecklingsstörning, autism, med mera, löper stor risk att förlora rätten till PA om detta blir verklighet. Hon hör till en grupp som ”hamnar mellan stolarna”, på grund av behovet av ”ingående kunskap”. Hon är helt beroende av en liten grupp assistenter som känner henne, som kan hennes sätt att kommunicera, läsa av signalerna om att ”nu är kraven för stora eller orken för liten”.

Äntligen har hon, tack vare PA i egen lägenhet, kommit i någorlunda balans och mår bra för det mesta. När hon inte gör det ”läser” assistenterna henne väl och vet vad som behövs för att återfå balans. Hon har ett så självständigt och utvecklande liv som hon kan, tack vare PA.

Agnes äter själv och är inte rullstolsburen. Detta gör att det är svårt att komma upp i grundläggande timmar. En absolut gräns på 20 timmar (enligt förslaget) gör att många förlorar rätten till PA.

Om vår dotter mister sin assistans är inte valet ett boende (denna insats svarar inte mot hennes behov, även om det passar för många), utan hon får flytta hem. Vi föräldrar får lösa det så gott det går. Det är inte bra, varken för henne eller för oss, men alternativet är värre då hon kommer att hamna i depression och utåtagerande. Vi har varit där och vill inte för allt i världen dit igen!

Ändra direktiven till utredningen nu!

Inga-Lill Stenholm

en oroad mamma