Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det handlar om att få unga kriminella män att göra andra val. Det åstadkommer man sällan med hårda tag. Bara för att skjutningarna upphör så innebär det inte att problemen är lösta, skriver Johanna Thorn och Gustav Gabrielsson.

Hårdare tag mot unga kriminella är dömt att misslyckas

När kriminella gäng väl etablerat sig visar erfarenhet att de är väldigt svåra att komma åt. En sak är dock säker, polismyndigheten kan inte på egen hand lösa problemet. Frågan är om det inte behövs fler socialarbetare i stället för fler poliser, skriver socionomerna Johanna Thorn och Gustav Gabrielsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi har en utveckling i Göteborg och i flera andra städer i Sverige där vi allt snabbare har börjat utveckla samhällen i samhället. Ibland kallas de riskområden. I dessa områden finns det grupperingar som inte har något intresse av att dessa områden skall inkluderas i det vanliga samhället.

De har byggt upp en maktsfär som baserar sig på ett eget våldskapital, en stark agenda om att skrämma människor till att inte involvera myndigheter och kriminalitet som försörjning. De står för en tystnadskultur där man inte anmäler brott och där man inte söker hjälp hos samhället även när man behöver det. De kan i dagsläget inte jämföras med internationell organiserad brottslighet eller så som gängorganiserad brottslighet i övriga delar av världen. Men det är så här det har börjat, med grupperingar av unga män som inte har några vinster med att delta i samhället på samma villkor som oss andra.

Destruktiva effekter

Hårda lösningar har tidigare visat sig snarare ha destruktiva effekter. Ett exempel på det är när man splittrade fängelsegäng genom att skicka deras ledare till isolerade avdelningar, ”Short Corridor Prisoners”, i USA under 2006. Detta resulterade i att man ökade rekryteringen och fick tidigare gäng som var fienden att mobilisera sig tillsammans och organisera sig mot isoleringen.

Ett annat tydligt exempel är när USA 1990 tvångsdeporterade MS13-medlemmar (ett gatugäng aktivt i Centralamerika och USA, vars informella motto är döda, stjäla, våldta och kontrollera) tillbaka till Salvador. Det resulterade i att deras makt befästes då de först centraliserades till en geografisk position utan stöd eller tillsyn. Därefter spred de sig utåt igen.

Ofta när våld och kriminalitet beskrivs så tenderar man att förminska dessa personer. Det framkommer dock entydigt att dessa personer ofta har gjort genomtänkta och målmedvetna beslut för att genomdriva sin vilja.

Vad man har funnit är att dessa typer av organisationer är oerhört svåra att komma åt när de väl formats. Oberoende om man försökte splittra, deportera eller fängsla så fortsatte dessa grupperingar att växa och begå brott för att öka sin maktbas.

Kontentan är att polismyndigheten, som fyller en funktion för prevention av kriminellt beteende, inte löser dessa problem själva. Om polismyndigheten lämnas ensam som ansvariga för att förhindra att dessa brott begås är risken stor att vi aldrig får en förändring av problemet, snarare det omvända. Genom bara myndighetsutövning och tvång förvärras snarare situationen och skapar motstånd som får människor att organisera sig för att hantera polisens interventioner.

Hårda tag ger kortsiktiga effekter

Man behöver förstå bakgrunden till varför denna typ av kriminalitet uppkommer och man behöver ta sig an frågan från flera håll.

De flesta hårda insatser har en direkt effekt som uppfattas som att man löst problemet. ”Short Corridor Prisoners” hyllades som metoden att minska mängden våld i fängelser. Det gjorde den under en kort tidsperiod, sedan fick alla det sämre än innan man genomförde denna intervention.

Ofta när våld och kriminalitet beskrivs så tenderar man att förminska dessa personer. Ibland beskrivs det som att de blev så känslomässiga så att de inte visste vad de gjorde eller att de har varit så utsatta under uppväxten att de inte haft andra val i sitt liv.

Det handlar om att få dessa unga män att göra andra val. Det åstadkommer man sällan med hårda tag.

Det framkommer dock entydigt att dessa personer ofta har gjort genomtänkta och målmedvetna beslut att genomdriva sin vilja. Ett exempel från vårt arbete där vi jobbar med unga män som begått våldsbrott är när vi frågar vad som skulle hända om en person slog dem i ansiktet. De kan då ofta göra en detaljerad beskrivning av hur de skulle göra den andra personen illa, ofta i kombination med en stark kontrollförlust.

När vi ställer samma fråga om en kvinna skulle slå dem i ansiktet så beskriver ingen av dem att de skulle vara våldsamma, många menar att de skulle gå därifrån för att inte göra henne illa.

Aktiva val

Våra samtal med dessa unga män börjar ofta om att göra aktiva val. Vi skapar en medvetenhet hos dem att vi förstår att de är agerande personer som visste vad de gjorde, men vi skapar även en förväntan om vilka framtida livsval de kommer att göra. Det handlar om att få dessa unga män att göra andra val. Det åstadkommer man sällan med hårda tag. Bara för att skjutningarna upphör så innebär det inte att problemen är lösta.

För att vi ska nå en förändring i den här situationen behöver flera myndigheter faktiskt ta ansvar för denna samhällsförändring. Att tala om samverkan räcker inte när ingen har den egentliga uppgiften att verkställa förändringen.

• Kunskap måste ut i kommunala myndigheter om hur man skall arbeta med kriminalitet och de måste åläggas ett ansvar att arbeta med frågan.

• Orimligt nog kanske inte polismyndigheten behöver fler poliser utan flera socialarbetare.

• Kriminalvårdens ansvar bör utökas till att i större utsträckning säkerställa att dessa individer erhåller goda psykosociala förutsättningar, något som ligger hos socialtjänsten i dagsläget.

Den enkla principen är att om det inte fungerar, så lär det inte bli någon skillnad bara för att vi gör mera av samma sak. Det är dags att vi börjar agera annorlunda.

Johanna Thorn

socionom, Minerva Kompetens

Gustav Gabrielsson

socionom, Minerva Kompetens