Sara Kristoffersons bok ”Hela havet stormar” har sedan den publicerades i maj diskuterats flitigt av svenska kultursidor. Ursprunget till konflikten som behandlas i boken är att ett separatistiskt studentkollektiv från Konstfack föreslagit att salen ”Vita Havet” ska byta namn, för att det kan uppfattas som rasistiskt. Designprofessorn Sara Kristofferson opponerar sig. Det finns inte någon historisk koppling till rasism i namnet och hon tar debatten till DN:s kultursida. 44 kollegor gör då en namninsamling mot henne – 44 mot 1. Boken beskriver sedan hur ledningen hanterar den ohållbara arbetsmiljösituation som uppstår.
Från universitetsvärldens företrädare har det emellertid varit tystlåtet sedan boken kom ut. Det kan vara värt att påminna om att dramat vid Konstfack har utspelat sig på en statlig myndighet. Det är hög tid att se vad högskolesektorn – och särskilt ledningarna för sektorns 47 universitet och högskolor – kan dra för lärdomar av det som hänt på Konstfack.
Vunnit mark
Ett antal akademiker har under senare år synliggjort hur radikala humanvetenskapliga teorier vunnit mark inom universitetsvärldens byråkrati, till exempel Anna Victoria Hallberg (DN Debatt, 23/11-17), Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn (Genusdoktrinen, 2020) och Sten Widmalm (Axess, 3/2022). Så sent som i februari belyste Sakine Madon (UNT, 27/2-22) faran med identitetspolitiska idéer på KTH. Med utgångspunkt i Robin DiAngelo’s kritiska vithetsstudier höll KTH en ”inspirationsföreläsning” om ”vit skörhet”. Inga alternativa tolkningar av mångfaldsbegreppet erbjöds. Det är i sammanhanget värt att notera att även Konstfacks rektor Maria Lantz önskade fortbilda personalen i DiAngelo’s teser.
Det kan här vara på sin plats att upplysa om att myndighetsutövning inom svenska staten, oavsett profession, ska luta sig mot den statliga värdegrundens sex principer: Demokrati, Legalitet, Objektivitet, Fri åsiktsbildning, Respekt, samt Effektivitet och service. Vad händer då när våra lärosäten, som också är myndigheter låter sig inspireras av intersektionell teori?
Det är uppenbart att myndighetskollegorna, som sluter upp bakom teser från kritisk rasteori, komplett förkastar ett begrepp som objektivitet
Låt oss begrunda den svenska statens värdegrundsordet ”objektivitet”. I vilken mån kan Konstfacks ledning sägas ha agerat enligt objektivitetskriteriet? Det är uppenbart att myndighetskollegorna, som sluter upp bakom teser från kritisk rasteori, komplett förkastar ett begrepp som objektivitet. Det finns ingen objektiv sanning, såsom att namnet Vita havet saknar rasistiskt ursprung. Däremot finns det ”upplevelser” av att namnet kan vara rasistiskt. Detta är en position som hör hemma i teoretiska debatter inom de humanvetenskapliga fälten – och som det ännu inte finns någon konsensus kring. Men upplevelse-argumenten har alltså redan nu börjat göra avtryck i myndighetsutövandet. Det är därför ingen överraskning att rektor Lantz hänvisar till ”upplevelser”, även när det gäller hanteringen av vad som kan karaktäriseras som utfrysning av en kollega.
Rättssäker statsförvaltning
Högskolesektorn har nu starka skäl att granska om principer för en rättssäker statsförvaltning är förenliga med andra typer av värdegrunder. Är det ens rimligt att en högskola ska hålla sig med värdegrundsord eller fortbilda i radikala teorier? Bör inte förvaltningen inom en högskola vara det ramverk som säkerställer att utbildning och forskning administreras effektivt? Att säkerställa att rekryteringar och hantering av andra personalärenden sker i enlighet med meritokratiska principer?
Vi menar att det ännu finns tid för högskolesektorn att påvisa någon form av självreglering. Värdegrundsord sprungna ur en enskild idétradition leder här oftast till enfald. Därför bör forskning och utbildning utvecklas i en mångfald av riktningar. Men förvaltningen ska i sin tur drivas av den svenska statens värdegrund, och inget annat.
Förekomsten av aktivism
För den som tror att inget behöver göras i Sverige manar vi till utblick mot resten av Europa. I Danmark, Storbritannien och Frankrike, exempelvis, har politiker markerat mer eller mindre kraftfullt mot aktivism inom humanvetenskaperna. Danska Folketinget har hittills nöjt sig med en ställningstagande skrivelse. I Frankrike däremot har forskningsministern Frédérique Vidal begärt en omfattande utredning om förekomsten av aktivism vid franska universitet. Och i Storbritannien har Tory-regeringen lagt fram lagförslag om att upprätthålla akademisk frihet (ni läste rätt, upprätthålla).
Det enda trovärdiga alternativet till att politiker försöker leda akademin är att akademikerna själva tar på sig ledartröjan. Det är akademikerna – inte politikerna – som bär ansvaret för att säkerställa möjligheten att debattera grundläggande argument- och meningsskiljaktigheter utan att forskare och lärare, som skedde vid Konstfack, tystas och mobbas av kollegor. En kortsiktig omsorg om högskolans varumärke riskerar att urholka våra lärosätens grunduppdrag. Det är helt enkelt upp till bevis för Sveriges akademiska ledare. Om ni inte kan ta ansvaret själva bör ni räkna med att en extern utredning gör det jobbet åt er.
Fanny Forsberg Lundell, professor i franska, Stockholms universitet
Johan Gärdebo, historiker vid Uppsala universitet och University of Cambridge