För några veckor sedan delade jag kupé med en liten familj bestående av mamma, pappa och två små barn. Ganska ordinärt alltså, om det inte vore för den frapperande åldersskillnaden mellan modern och fadern. Mamman var en liten och ettrig kvinna på knappt trettio och pappan en stilig seglartyp på sextioplus. Han såg dock rätt sliten ut under sin fräscha solbränna där han vankade fram och tillbaka med en trilsk tvååring i famnen medan den unga hustrun ammade den nyfödde. ”Jaja”, tänkte jag elakt. ”så går det när man byter upp sig till en yngre årsmodell”.
I takt med att vi lever längre börjar vi också om fler gånger – byter karriär, partner och bildar nya familjer. En kvinna är (än så länge – vem vet vilka medicinska framsteg som är att vänta?) naturligt begränsad av sin biologi, men män kan reproducera sig långt upp i åldrarna, kanske ända fram till sin död. Studier visar att också männens reproduktiva förmåga minskar med åren, samt att kvaliteten på hans säd blir sämre. Trots det finns det mängder av exempel på män som med framgång blivit pappor i hög ålder. I januari blev PG Gyllenhammar pappa för femte gången – i en ålder av 81 år! 68-åriga Ronnie Wood fick tvillingar i maj, och snart ska Mick Jagger, 72 år, bli pappa för femte gången.
Kommentarerna haglar
De syrliga och hånfulla kommentarerna haglar naturligtvis på sociala medier. Män som blir pappor på ålderns höst provocerar – eller handlar det om konstellationen äldre man, yngre kvinna? Gyllenhammars hustru är 41 år och Ronnie Woods flickvän 29. Sånt har alltid retat upp folk. Varför ska dessa äldre män prompt skaffa barn med sina unga kvinnor? Är det ett sätt att besvärja döden? Är det kvinnorna som tvingar dem? Eller handlar det om en genuin längtan efter barn? Det där kan vi ju naturligtvis inte veta något om, blott spekulera i – och kanske ska vi låta bli att spekulera. Människor gör sina val, och så länge de valen inte skadar någon annan har vi faktiskt inte med det att göra.
Ändå irriterar det här med äldre – mycket äldre – pappor många. Med vilken rätt kritiserar vi då dessa ålderstigna fäder? Vilka rimliga invändningar kan det finnas mot att bli förälder i en ålder av 81? De uppenbara invändningarna är två: för det första kan man ifrågasätta om en åttioettåring orkar med att ta hand om ett litet barn (jämför med seglarmannen jag iakttog på tåget). För det andra kan man invända att en åttiotvååring med största sannolikhet kommer att dö innan barnet är vuxet.
Visste inte mycket
Å andra sidan – väldigt unga människor som inte har tillräcklig erfarenhet och kunskap för att kunna ta hand om ett barn blir också föräldrar. Själv hade jag nyss fyllt tjugo när jag fick mitt första barn, och visste inte mycket om vad jag gav mig in på. Om vi börjar värdera vem som egentligen orkar ta hand om ett barn hamnar vi i farliga resonemang som jag menar att vi bör undvika. För övrigt kompenserar ju de äldre männen i allmänhet sin höga ålder med en betydligt yngre kvinna … Och just de här äldre männen har säkert råd att anställa en stab av barnflickor som kan avlasta dem när orken tryter.
Det där med den höga åldern och döden då? Det finns inga garantier. Också en mycket ung förälder kan drabbas av en sjukdom eller råka ut för en olycka och dö ifrån sitt barn.
Autonomi, rätten att själv bestämma över sitt liv, att fatta beslut i sådana frågor som rör det egna livet, värderas högt i en västerländsk kontext. De tre män som förekommer i den här texten har, tror jag, använt sin autonomi, till att leva liv som i hög grad kretsat kring dem själva och deras egna behov i större delen av sina liv. De har lagt sitt krut på det stora livet, offentligheten, karriären, och lämnat barn och familjeliv åt sitt öde. Nu, när livet sjunger på sista versen och döden närmar sig, skrivs ett sista kapitel: Nu ska det levas familjeliv, på riktigt.
Mick Jagger fick sitt första barn 1970. Min prognos är att han blir en betydligt bättre och mer närvarande pappa till det här lilla barnet än det barn som nu är 46 år gammalt. Då var han ung och uppfylld av sig själv och av världens beundran. Nu är han gammal och mätt och har tid till annat. Han får en chans till. Det är väl egentligen bara att gratulera honom.
Primitiv känsla av orättvisa
Var kommer då irritationen och njuggheten mot gubbpapporna ifrån? Kanske handlar det om en djupt liggande, primitiv känsla av orättvisa. För oss kvinnor avtar den reproduktiva förmågan dramatiskt efter 43. Då försvinner vi ur den sexuella konkurrensen. Det blir inga fler barn. Och männen då? Ja, det är naturligtvis inte vilka gubbar som helst som får sitt femte barn när de är 81 år, nej det är penningstinna alfa-hannar som förmår attrahera fertila kvinnor det handlar om. Livet är orättvist, och det tycker vi inte om.
Ann Heberlein
lektor i etik vid Lunds Universitet