Granskning av forskningen fungerar inte

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Från flera nyhetsmedia rapporteras denna vecka att Per Eriksson blev professor och rektor för Lunds universitet på osanna och överdrivna meriter samtidigt som universitetsstyrelsen lägger locket på.

I ett liknande jävsärende för några år sedan – den så kallade Gillbergaffären– ville forskare i neuropsykiatri till varje pris hemlighålla sin forskning. När utomstående ville granska forskningen valde forskarna mörkläggning.

Med exceptionella påtryckningar tvingade man universitetet att dra tillbaka en begäran om en oberoende granskning av Vetenskapsrådet – en granskning som forskarna först begärt och som Vetenskapsrådet gått med på att genomföra.

Vidare lade universitetet stora summor på externa advokatkostnader i en fåfäng strävan att kringgå kammarrättens domar om öppenhet och granskning. Forskarna och rektor dömdes sedermera i domstol för tjänstefel.

ANNONS

Sverige sämst i Norden

In en artikel i Dagens Nyheter2007-11-17 med rubriken – Sverige sämst i Norden att utreda forskningsfusk – skriver professorerna Paul Hjemdahl (Karolinska institutet), och Povl Riis (Köpenhamns universitet)att detta bland annat beror på att Sverige till skillnad från Danmark ochNorge saknar en från universitetet fristående granskningsmyndighet.

När en rektor anmodas granska en av sina egna ställs universitetet inför ett val som kan skada det egna ryktet. Rektor – har det visat sig – kan vara obenägen att gå med på en sådan prövning. Kolleger kritiserar ogärna forskare inom det egna forskningsområdet, eftersom detta kan få ofördelaktiga konsekvenser för dem själva.

Kantrar direkt

Erfarenheten har därför visat att hanteringen av misstänkt oredlighet kantrar redan i det initiala skedet om man inte tidigt fjärmar utredningen från berörda parter – det vill säga inrättar en från rektor oberoende organisation fri från bindningar till arbetsgivaren. Sverige saknar en sådan instans. I stället finns sedan 2010 en nyinrättad myndighet, Centrala Etikprövningsnämnden, CEPN, med uppgift att granska ifrågasatt forskning – men bara på rektors begäran.

Sverige saknar således en nationell och oberoende instans dit misstankar om oredlighet direkt kan anmälas av utomstående personer för utredning, beslut och sanktion. Regeringen har därför ett ansvar att se till att CEPN inte bara blir en ny papperstiger.

ANNONS

Mot denna bakgrund önskar jag ställa följande öppna fråga till utbildningsminister Jan Björklund: Kan svensk forskning granskas utan rektors godkännande?

Leif Elinder

barnläkare

ANNONS