Gränsen är nådd – #metoo kräver mer feminism

Efter många år i en bransch som svämmat över av kvinnoförnedring har jag tvingas in i en ofrivillig roll som moralkärring. Men nu är det nog. Det är nu inte längre en fråga om nödvändigheten att skrika feminism, utan en fråga om hur högt, skriver Therese Höglund.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Kära läsare, förbered dig på en text med en märkbart irriterad ton. En irritation så påtaglig att den må ha sipprat ut i trycksvärtan. Jag hade förstås kunnat uttrycka mig mildare men jag är rädd att censuren är slut och orken lika så. Självkontrollen börjar sina och jag tror att det märks.

Efter många år i restaurangbranschen blir man utmanad och utmattad på sätt som man inte trodde var fysiskt eller psykiskt möjliga. Jag har blivit tafsad på, slagen i ansiktet, sexualiserad och fått mina kläder avslitna i omklädningsrum. Jag har suttit vid personalmaten där de sexuellt diskriminerande skämten om kvinnovåld, våldtäkt och kvinnoförnedring levererats under förevändningen att de bara "är på skoj för fasen".

ANNONS

Jag har i dag funnit mig tillrätta bland människor som är tacksamma för den roll jag har i gruppen. Rollen är "samvetet". Jag är moralkärringen som drar gränsen och gormar när gränsen är nådd. Jag avbryter den skämtsamma stämningen när komiken plötsligt inte längre är komisk utan sexistisk. Jag är gnällkärringen och kastreringsfeministen. Jag är allt det som sexismen hatar.

Om du, kära läsare, känner ett motstånd i bröstet och vill utropa ett rungande "nej", ja, då är det sannolikt dig jag riktar mig till. Om ord som kvotering, jämställdhet, genusneutral och androgyn gör dig obekväm uppmanar jag dig att läsa från början tills det inte längre gör det.

Feminismens tid är här

För feminismens tid är inte över, den är här. Jag kommer åter ställa mig framför hästar, liksom den brittiska suffragetten Emily Davison år 1913, och jag kommer att citera Edith Södergran tills rösten brister.

Diskussionerna om feminism och jämställdhet brukar vara ekon av varandra. De förmildrande argumenten återkommer med jämna mellanrum. Vi återser gamla, men inte så välkomna, klassiker som;

  1. Det är bara en komplimang.
  2. Den feministiska tonen är för skarp.
  3. Vi lever i ett av världens mest jämställda länder.
  4. Pojkar förblir pojkar.

Till dessa argument förväntas vi, feminismens förespråkare, att använda oss av de klassiska knep som hänger kvar och förväntas skapa tankeställare hos motdebattören. Vi förväntas med stillhet fråga "Hur hade du känt om det var din mamma, syster, fru eller dotter?". Vi väntas visa videoklipp på kvinnor som blir utsatta för gatutrakasserier och förskräckta fäder som aldrig förstått vidden av problemet.

ANNONS

En manskamp

Jag kommer inte använda mig av några sådana knep. Jag kommer inte heller anpassa mitt språk för att låta mer ljuv och tillmötesgående. För jag är inte tillmötesgående, jag är rigid. Duktiga-flickan-syndromet har spelat ut sin roll. Lika lite som jag kommer att sättas mellan två bråkstakar på bekostnad av min egen utbildning kommer jag längre att acceptera att tvingas in i en ofrivillig roll som moralkärring eller talesperson för den feministiska kampen.

För det borde inte längre vara en kvinnokamp. Det borde vara en manskamp. Ett mansproblem med en lösning av män för män. Kanske då hade internet sluppit cirkulera med #metoo som syftar till att uppmärksamma män på hur många som blir utsatta. Jag kommer inte tillåta att man blundar för de mörkertal och den oroväckande statistik som så länge funnits ett enda knapptryck bort. Jag säger att gränsen är nådd.

Medan jag förstår att det kan vara svårt att till fullo se och förfasas över en annan människas vardag om man själv aldrig blivit utsatt, så har jag väldigt svårt att acceptera att det skulle vara bristande förmåga som är problemet. Vi talar trots allt inte om en minioritet, vi talar om hälften av befolkningen. Och medan jag gläds över att leva i ett av världens mest jämställda länder finns det ingen som kan övertyga mig om att feminismen skulle ha spelat ut sin roll, då vi på en daglig basis möts av nya uppdaganden av män i maktpositioner som utnyttjar och trakasserar kvinnor i sin omgivning.

ANNONS

Skrik högt

När det gäller att "pojkar kommer att förbli pojkar" finns det bara en sak att säga. "Pojkar kommer att hållas ansvariga för sina handlingar". Jag säger att gränsen är nådd.

När extrem maskulinitet i den här tappningen uppmuntras och i dag representeras av bland annat en av världens mäktigaste män, USA:s president, är det inte längre en fråga om det är nödvändigt att skrika "feminism", utan en fråga om hur högt. Är våra vrål höga nog kanske vi till slut får mer än #ididthat, #howiwillchange, #mybad i vårt sociala media-flöde som svar på #metoo. Skriker vi högt nog kanske vi får jämställdhet. Skriker vi högt nog kanske vi får ha våra kroppar ifred. Skriker vi högt nog kanske fler ser att gränsen är nådd.

Therese Höglund

ANNONS