Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Medan den förra borgerliga regeringens biståndspolitik ställde missriktade krav på resultat, mätbarhet och rapportering så saknar det nya policyramverket tydlighet om dessa frågor, skriver debattörerna.

Goda intentioner räcker inte för effektivt bistånd

DEBATT: För att Sverige ska uppnå ambitionen att bli en av världens bästa biståndsaktörer krävs mer än den formulering till ny biståndspolitik som nu är ute på remissrunda. Gör om och gör rätt, skriver bland andra professor Fredrik Söderbaum.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Remisstiden för regeringens Policyramverk för det svenska utvecklingssamarbetet går ut den 1 juli. Jämfört med den föregående regeringens Biståndspolitiska plattform är Policyramverket ett väsentligt framsteg. Tyvärr är det otydligt formulerat och motsägelsefullt på alltför många punkter. Därmed riskerar det att undergräva regeringens ambition att vara en av världens ledande biståndsaktörer. Vi pekar i denna artikel på de mest allvarliga bristerna.

Utvecklingens drivkrafter

Policyramverket lyckas inte i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till fattiga människors förmåga och kraft att själva skapa den utveckling de vill se för sig själva, sina familjer och sina länder. Forskningen om utvecklingens drivkrafter betonar att människor och deras organisationer och institutioner – från fackföreningar via religiösa samfund och kooperativ till hembygdsföreningar och diasporagrupperingar – utgör den viktigaste utvecklingsresursen och därmed den främsta drivkraften till social förändring.

Trots att policyramverket har en god intention och betonar ”Fattiga människors perspektiv” och ”Rättighetsperspektivet” är det i alltför stor utsträckning skrivet utifrån ett ”givarperspektiv” snarare än ett ”utvecklingsperspektiv”. Anmärkningsvärt är att även om lokalt deltagande och ägarskap nämns så integreras det i det givarstyrda perspektivet. Biståndet reduceras till att inriktas på ”områden [...] som är finansiellt underförsörjda” (sid. 4) istället för att i största möjliga mån möjliggöra utveckling byggd på fattiga människors kraft och förmåga, lokalt deltagande och ägarskap.

Avsaknad av prioriteringar

Det svenska policyramverket knyts överdrivet hårt till Agenda 2030 och de så kallade hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals). Agenda 2030 med dess 17 mål, 169 delmål och omkring 230 indikatorer kommer vara en utgångspunkt för åtskilliga DAC-länders utvecklingssamarbete och kan förhoppningsvis bidra till en starkare global utvecklingspolitik. Regeringen påstår dock felaktigt att alla de 17 politikområdena inom Agenda 2030 samverkar för gemensamma mål.

Regeringen påstår även att Sverige bör prioritera mer eller mindre alla områden i Agenda 2030. Genom att prioritera i stort sett allt överallt, och genom att undvika diskussion om potentiella motsättningar mellan tematiska prioriteringar och perspektiv blir policyramverket intetsägande. Vi eftersöker en tydligare argumentation hur Sverige ska prioritera mellan alla viktiga insatser och tematiska områden.

Var är ägarskap?

Efter en tids undanskymd plats i debatten uppmärksammar skrivelsen vikten av nationellt och lokalt ägarskap. Eftersom hela skrivelsen har ett alltför starkt givarperspektiv integreras dock inte principerna om ägarskap i policyramverket utan blir bara ett simpelt tillägg i slutet av rapporten och försvinner i virrvarret av disparata och delvis motstridiga perspektiv, inriktningar och utgångspunkter.

Samverkan och synergier

Det är bra att Sverige vill påverka det multilaterala biståndet, till exempel inom FN och EU. Regeringen har emellertid en naiv uppfattning om Sveriges möjligheter att påverka och reformera multilaterala organisationer och få dessa att bli underleverantörer vid genomförandet av svensk biståndspolitik. Istället behöver regeringen förklara hur det multilaterala och bilaterala biståndet ska samverka för bästa möjliga utveckling. En annan brist i skrivelsen är att det strategiskt viktiga biståndet till Afrikanska Unionen och en mängd andra regionala organisationer och regionala aktörer inte behandlas. Forskningen på området visar att Sveriges nationella, regionala och multilaterala bistånd inte samverkar utan drar åt olika håll, och ramverket borde visa vägen för hur detta ska åtgärdas.

Skrivelsen undviker även att förklara hur svenskt bistånd ska hantera biståndets pågående fragmentering. Samordning och harmonisering mellan biståndsgivarna försvåras när en del av de nya biståndsaktörerna (Kina, Indien såväl som privata fonder) arbetar enligt andra principer än DAC-länderna. Denna fragmentering och brist på samordning försvårar särskilt för länder med svaga institutioner, det vill säga de länder som Sverige främst vill samarbeta med.

Resultat i biståndet

Medan den förra borgerliga regeringens biståndspolitik ställde missriktade krav på resultat, mätbarhet och rapportering så saknar det nya policyramverket tydlighet om dessa frågor. Skrivelsen koppling mellan resultatredovisning, lärande och erfarenhetsåterföring erbjuder ingen vägledning. Det nya policyramverket bör i stället förklara hur kravet på mätbarhet och resultat kombineras med långsiktighet och hållbarhet, samt med ägarskap.

Gör om, gör rätt

Försöket att formulera en ny biståndspolitik bör givetvis uppmuntras. Det är därför viktigt att skrivelsen revideras så att ramverket blir en tydligare och mer konkret utgångspunkt för det svenska utvecklingssamarbetet.

 

Fredrik Söderbaum

professor, Göteborgs universitet

Kenneth Hermele

forskare, Göteborgs universitet

Bertil Odén

biståndsexpert

Isabell Schierenbeck

docent, Göteborgs universitet

Martin Sjöstedt

docent, Göteborgs universitet

Lennart Wohlgemuth

gästprofessor, Göteborgs universitet