Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

När man stannar upp i höjd med biblioteket och kikar uppåt Poseidon känns det som om glasets tillväxt på Götaplatsen har förskjutit balansen; biblioteket, konserthuset och teatern har alla "ögon att se med", men tillställningens värd sitter i högsätet och blundar, till på köpet med öppen mun, skriver Jan Stigland.

Glasad fasad piggar upp och bjuder in

Konstmuseet är i dag den enda byggnaden vid Götaplatsen som "blundar", det vill säga saknar fönster. Den framstår som en antik kuliss med sin slutna fasad. Stadsbibliotekets omvandling borde uppmuntra och inspirera till en uppföljning, skriver konstnären Jan Stigland.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Konstmuseet, 30/12, 9/1

I mellandagarna (30/12) skrev undertecknad ett inlägg om Göteborgs Konstmuseum. Två käpphästar framfördes: 1) För att behålla sin attraktivitet bör museet satsa än mer på den nordiska inriktningen. 2) Nya behov kräver en ombyggnad och även fasaden bör innefattas i detta arbete.

Den 9/1 svarade arkitekturstudenten Johan Ranch. Han höll med om den önskvärda satsningen på nordisk konst, men var helt oförstående inför ombyggnadsförslaget . Det kan kanske därför vara av intresse med en utvikning om denna idé.

Jag minns en gång på 60-talet när vi mellanstadieungar från Jättestensskolan fick besöka Konstmuseet. Vi blev minst sagt bergtagna av den väldiga tegelbyggnaden som tronade däruppe. Vilka häftiga valv och vad grymt många tegelstenar, tänkte vi. Och senare; vilken häftig tavla på den döde Karl XII.

Halkar ner på topplistan

Där någonstans sattes anslaget för den egna Götaplatsberättelsen. Men åren går och tiderna förändras och på min privata lista över bra Götaplatshus byter deltagarna långsamt plats. Konstmuseet får med tiden svårigheter att hålla sin förstaplats. I stället har det suveräna Konserthuset och den lite mer "charmiga" Stadsteatern klättrat. Det ännu inte ombyggda biblioteket ligger stabilt på tabellens undre halva, trots ett sympatiskt inre liv.

Varför denna museala rutschkana? Jag anser att museets innehåll i dagsläget är okej (men kan bli mycket bättre). Så det är något annat som skaver, något med "de sju gäspningarna" och den stora trappan som inte leder till någon dörr. Och väl däruppe: den ödsliga pelargången som får dig att undra varför du gick ända upp. Visst kan det vara stämningsfullt när valven är upplysta inifrån, det är snö och två dagar kvar till jul. Men det hjälper inte, för mig är det för mycket av (antik) kuliss.

Efter att ha läst Johan Ranchs passionerade försvar för Konstmuseet arkitektoniska kvaliteter blev jag lite nyfiken på byggnadens folkliga status. Googlade därför efter vad som anses vara Göteborgs finaste byggnader och vilka hus som anses vara de bästa exemplen på Nordisk Klassicism. Googlingen stärkte min spontana uppfattning, då endast ett fåtal av besökta sidor hade med Konstmuseet som rekommenderad arkitektur. Då är det kanske inget helgerån att göra om fasaden?

Lyckad ombyggnad

Museets granne Stadsbiblioteket byggdes om 2012-14 eftersom det inte matchade tidens behov. Denna ombyggnad framkallade så småningom en "tipping point" på min topplista. (Det är ju oftast en stegvis process att förlora ett omtyckt hus och ta till sig ett nytt.) I början var jag lagom entusiastisk. Man kunde ju läsa om murade pelare som inte bar något, varma gallerier och misshandlade konstverk. Men i dag, med några års tillvänjning: vilket fint hus! Välbesökt, trevligt, och ändamålsenligt. Och därtill med ett mycket fint café. Som en ballong stiger biblioteket på min Götaplatslista. Och Ranch får förlåta, men "uppglasningen" är en del av receptet. Längre in, bakom glaset skymtar det ursprungliga bibliotekets gula tegelvägg.

Skall Konstmuseet kunna klättra på min Götaplatslista så krävs även en inre ombyggnad

En del vill kanske kalla denna ombyggnad för ett utslag av "Göteborgsanda", själv ser jag den som en nödvändig uppgradering till önskvärd standard, dessutom med en respektfull hyllning till en uppskattad föregångare.

Varje gång jag passerar biblioteket blir jag uppiggad av dess vitalitet. Jag gillar den varierade glasfasaden med sina pauserande tegelsträngar och möjligheten att se (vanligtvis) fredliga människor som förkovrar sig. Glasfasaderna har gjort besökarna till en del av bibliotekets estetiska uttryck. Det är bra gjort.

Förskjuter balansen

När man stannar upp i höjd med biblioteket och kikar uppåt Poseidon känns det som om glasets tillväxt på Götaplatsen har förskjutit balansen; biblioteket, konserthuset och teatern har alla "ögon att se med", men tillställningens värd sitter i högsätet och blundar, till på köpet med öppen mun. Som göteborgare kan det kännas lite skämmigt, man vill ju att stadens finrum skall ha en alert preses.

Därför, om det är möjligt med hänsyn till museets inre liv, tekniska begränsningar, UV-ljus och andra möjliga restriktioner, skulle jag vilja se en modernisering av museets front. Låt museets front få fönster större än gluggar, låt besökare se ut över vår enda paradgata (kravallgata?) och låt passerande få insyn i ett förhoppningsvis vitalt museum.

Skall Konstmuseet kunna klättra på min Götaplatslista så krävs även en inre ombyggnad. Som det är i dagsläget har huset vuxit ut till ett ganska knixigt komplex av våningar, gallerier, flyglar, tillbyggnader, gångar och trappor. Mig stör det inte så mycket men som förstagångsbesökare kan man inte annat än finna huset svårnavigerat (typ klostret i Rosens namn). Jag skulle önska en planmässig förenkling (om en sådan är möjlig) och ett stort, centralt rum för servering och samvaro.

Smart med både yttre och inre ombyggnad

Vad jag har förstått finns det en förstudie för en inre ombyggnad . Eftersom det rör sig om ett museum med en ömtålig samling som kräver en mycket varsam och därmed kostsam hantering, vore det smart att samtidigt åtgärda fasaden. För att ge en vink om vad en "uppglasning" kan innebära har jag tagit fram en visualiserad skiss (se bild).Ta den för vad den är, det är givetvis ingen byggnadsritning.

PS. Som avslutning vill jag säga till Johan Ranch att jag uppskattar den fristående flygeln. Inte för att det skulle lösa de Götaplatsproblem som jag anser vara mest trängande, utan för byggnadens "egna" kvaliteter. Jag gissar att såväl Asplund som Hegel "gillar" från (eventuell) postmateriell position.

Jan Stigland

konstnär