Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Under ett helt läsår har vi har befunnit oss på arbetsplatser där Folkhälsomyndighetens rekommendationer omöjligt gått att följa, skriver debattören. Bild: Kicki Nilsson/TT
Under ett helt läsår har vi har befunnit oss på arbetsplatser där Folkhälsomyndighetens rekommendationer omöjligt gått att följa, skriver debattören. Bild: Kicki Nilsson/TT

Glöm inte bort oss lärare när pandemin är över

Vår hälsa prioriterades bort för statsapparatens bästa. Resultatet blev att en av fyra lärare smittades med covid-19. Kom ihåg det när pandemin är över och minns vilken yrkesgrupp som stod stadigt när det gällde, trots att vi blev kastade till vargarna, skriver Maria Wiman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Snart går vi lärare på semester. Eller ska jag säga att vi kryper på semester med sönderskrapade knän? Ett läsår i pandemins tid har varit en lek med elden. Vi har haft en Folkhälsomyndighet som med envisheten hos en dåre hävdat att smittspridningen är låg i skolan. Samtidigt visar Lärarnas riksförbunds undersökning att en fjärdedel av lärarna hittills blivit smittade. De andra har fått täcka upp för sjuka kollegor, hoppat in, släckt bränder, jagat på med skygglappar och järnvilja.

Under ett helt läsår har vi har befunnit oss på arbetsplatser där Folkhälsomyndighetens rekommendationer omöjligt gått att följa. Vi har förväntats utföra vårt arbete i princip som vanligt, inga lättnader att tala om. Centralt innehåll ska bockas av, utvecklingssamtal ska genomföras och betyg förväntas sättas som att inget hänt.

Grundpelare i samhället

Någonstans köper jag förstås att skolan har varit öppen. Jag sätter en stolthet i att vår verksamhet är en grundpelare i samhället. Detta år blev det tydligt att skolan är så otvetydigt viktig att den inte ens kan avvaras under en pandemi. I skolornas trånga lokaler har vi vistats i stora grupper utan skydd och utan möjlighet till distansering. Vår hälsa prioriterades bort för samhällsapparatens bästa.

Nu vädjar jag till ansvariga politiker att komma ihåg det när pandemin är över. Minns att vår yrkeskategoris insats var så livsviktig att den inte kunde avvaras, trots att den för många innebar stor fara för smitta. Kom ihåg vilka som dag efter dag fick fortsätta som att inget virus fanns.

Visa i handling hur viktig skolan är! Kom ihåg det också när det är dags att fördela pengar. Kom ihåg oumbärligheten under pandemin när ni fattar beslut. Det får vara slut på platt symbolpolitik som handlar om nationella förbud mot mobiltelefoner eller ökat mandat för lärare att ta krafttag mot eleverna fysiskt. Inga fler tomma slag i luften!

Tåget har gått

Nu när ni under pandemins år visat med all önskvärd tydlighet hur oundgänglig skolan är kan ni inte komma undan med fler besparingar och ogenomförbara effektiviseringar. Det tåget har gått. Under ett helt år har ni beslutsfattare gång på gång poängterat att skolans verksamhet är bland det viktigaste samhället har. Kavla upp ärmarna nu och bevisa för oss att ni står bakom era ord.

Jag är nämligen rädd att när allt det här är över kommer ni att glömma, att det då blir smärtsamt uppenbart att vår nödvändighet under pandemin egentligen bara handlade om barnpassning för att avlasta samhället. Min farhåga är att vår insats snart förpassas bort. Då kommer underskotten i den kommunala budgeten som så många gånger förr hämtas från skolan. Då kommer vi fortsätta vårt arbete i för små lokaler med för stora klasser, stramt ekonomiskt hållna med alltför liten personalstyrka. Som att vår verksamhet egentligen inte alls är viktig. Känslan av oersättlighet kommer försvinna när den vanliga lunken är tillbaka.

Glöm aldrig vilken samhällsfunktion som var så ovärderlig under pandemin. Visa oss att ni minns även långt efter vaccinationerna har kickat in och vi kan pusta ut.

Låt det inte bli så. Glöm aldrig vilken samhällsfunktion som var så ovärderlig under pandemin. Visa oss att ni minns även långt efter vaccinationerna har kickat in och vi kan pusta ut. Kom ihåg vilken yrkesgrupp som stod där stadigt när det gällde, trots att de blev kastade till vargarna. Detta läsår ansågs skolan som institution vara viktig. Kan det få förbli så?

Maria Wiman, lärare