Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Psykisk ohälsa och våld är också en fråga om klass, skriver debattören. Bild: Pontus Lundahl/TT, Privat
Psykisk ohälsa och våld är också en fråga om klass, skriver debattören. Bild: Pontus Lundahl/TT, Privat

Glöm inte bort klassperspektiv – inte ens på kvinnodagen

Unga arbetarkvinnors utsatthet är för viktig för att slarvas undan av ansvariga myndigheter. I sin debattartikel missar generaldirektörerna klass när de pratar om unga kvinnors utsatthet, skriver Martin Klepke, politisk redaktör på Arbetet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

8/3 Unga kvinnors situation i Sverige oroande

I en debattartikel skriver Lena Ag, generaldirektör för jämställdhetsmyndigheten och Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, att vi måste stoppa unga kvinnors utsatthet.

Det är naturligtvis rätt. Men när generaldirektörerna hänvisar till felaktiga fakta och utelämnar den viktiga klassanalysen känns debattartikeln mer som en läxa till 8 mars än ett löfte om förändring.

Fel statistik

Faktafelet är att de skriver att unga kvinnor mellan 16-24 år enligt en studie från Brottsförebyggande rådet, Brå, drabbas av mer våld än pojkar i samma ålder. Men siffrorna de hänvisar till gäller våld i nära relationer.

När det gäller våld och misshandel totalt är pojkarna i ålder 16-24 år enligt Brå dubbelt så utsatta som flickorna och har så varit under en lång rad av år. Naturligtvis sticker det i ögonen med inkorrekt fakta, men det är inte huvudkritiken mot artikeln.

Saknar klassperspektiv

Huvudkritiken är deras brist på klassperspektiv. Utsattheten hos unga kvinnor är nämligen inte jämnt fördelad. Utsattheten följer klasstillhörighet.

Lågavlönade arbetarkvinnor är generellt mer utsatta för våld än högavlönade kvinnor.

Det är ett mönster som också går igen i våld i nära relationer. Kvinnor i ekonomiskt utsatta familjer löper större risk att drabbas av våld av en närstående (Taşkale och Soygüt, 2017). (Franklin och Menaker, 2014).

När det gäller psykisk ohälsa syns samma mönster. Den psykiska ohälsan går allt längre ned i åldrarna och de som enligt Folkhälsomyndighetens sammanställning 2019 främst drabbas är lågavlönade arbetarkvinnor.

I LO:s studie ”Sjuk av jobbet? En klass- och könsanalys av relationen mellan arbete och hälsa” av Fanny Larsdotter 2017 framgår att den allmänna ohälsan mycket tydligt följer både klass och kön. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB har 4 procent av arbetarkvinnor dålig hälsa. Därefter följer manliga arbetare 3 procent, kvinnliga tjänstemän 2 procent och manliga tjänstemän 1 procent.

Hela 8 procent av kvinnorna i arbetaryrken har svåra problem med ängslan, oro eller ångest. För kvinnor i tjänstemannayrken är motsvarande andel 4 procent.

Men trots denna tydliga klassmarkör för psykisk ohälsa exemplifierar generaldirektörerna i sin debattartikel kvinnors stress och ångest genom att förfasa sig över att unga akademikerkvinnor tvingas ta ”sömntabletterna för att klara av högskolekursen.”

Ack och ve.

Universitets- och högskolekvinnor blir normen.

Arbetarkvinnor förbigås med tystnad.

Kvinnors utsatthet i alla dess former ska naturligtvis bekämpas vilka kvinnor det än gäller och vilka inkomster och vilken utbildning de än har.

Kvinnors utsatthet i alla dess former ska naturligtvis bekämpas vilka kvinnor det än gäller och vilka inkomster och vilken utbildning de än har, och generaldirektörerna har helt rätt i att den strukturella utsattheten hos unga kvinnor måste bekämpas. Men då måste vi också se strukturerna.

Martin Klepke, politisk redaktör, Arbetet