Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Nicklason: Gillbergaffären: Därför har den inte granskats ordentligt

Gillbergaffären handlar om forskningens trovärdighet och hur medicinsk forskning ska kunna granskas, skriver Lars Nicklason, tidigare journalist på GU Journalen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är inte för inte som allmänheten har så stort förtroende för forskare. Till skillnad från Skandiadirektörer, vice statsministrar och metallombudsmän lever de i en zon som i mångt och mycket är fredad från journalistisk granskning. Om det beror på dåligt självförtroende, underdånighet eller rent ointresse hos journalistkåren ska låtas vara osagt.
Klart är i alla fall att forskare inte är vana vid att bli belysta på annat sätt än i artiklar och inslag som presenterar deras resultat. Den journalist som tänker annorlunda får räkna med att ge sig in på ett minerat område - där personer utan forskarkompetens icke äger tillträde.
En del av uppdraget på Göteborgs universitets tidning, GU Journalen, är att på ett journalistiskt sätt granska förutsättningarna för utbildning och forskning. Märkligt vore annars, då universitet står för öppenhet och lär ut kritiskt tänkande.
Under två års tid har tidningen bevakat striden kring det forskningsmaterial som ligger till grund för professor Christopher Gillbergs dampstudier. Lundasociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder misstänker att dessa inte gått korrekt till och har därför begärt att få ut underlaget.
Pappersmassaker
Gillberggruppen har konsekvent vägrat att lämna ifrån sig materialet - detta trots att man har förlorat tre gånger i kammarrätten, stött på flera motgångar i regeringsrätten och har två kritiska JO-utlåtanden mot sig. Och nu är det dessutom omöjligt. I en jättelik pappersmassaker i maj 2004 förstörde tre medarbetare till Gillberg nära två decenniers statligt finansierat forskningsmaterial.
Gillbergaffären handlar inte bara om riktigheten i ett 100 000 sidor stort material som bland annat fyra doktorsavhandlingar och grunderna för Socialstyrelsens riktlinjer om de så kallade bokstavsbarnen (som i sin tur klassar hundratusentals barn som hjärndysfunktionella) vilar på. Frågan är mycket större än så. Den handlar om forskningens trovärdighet och hur medicinsk forskning ska kunna granskas.
På GU Journalen har vårt sätt att ställa självklara frågor kring Gillbergs utlämningsvägran stött på mycket hård kritik. Och det har inte alltid varit helt lätt att objektivt bevaka denna fråga då bland annat Gillberg själv aldrig har ställt upp på någon intervju eller hört av sig till oss. Istället är det några kolleger till honom som iklätt sig rollen som hans försvare.
Genom påtryckningar på våra chefer och universitetets ledning har man med blandad framgång försökt att strypa tidningens bevakning. Men till sist har nu också Christopher Gillberg själv, liksom ytterligare två av hans medarbetare, tagit bladet från munnen och anmält mig och redaktör Allan Eriksson till universitetets rektor för kränkande särbehandling och utstuderad mobbning.
Gillberg har hela tiden hävdat patientsekretess som skäl för att inte lämna ut materialet. Det är på sitt sätt moraliskt rättrådigt och sympatiskt. Men detta resonemang går emot både offentlighetsprincipen (svensk grundlag) och god vetenskaplig sed som bland annat säger att all forskning ska kunna granskas.
Dessutom är det så att både Kärfve och Elinder - som inte är intresserade av personuppgift utan av forskningsmetoden - var belagda med sekretess. Skulle de bryta mot denna, hade de haft en kännbar straffpåföljd att vänta.
Detta är juridiska självklarheter.
Ändå har Gillberggruppen spridit skräckvisioner i svensk press. "Det handlar om djupt personliga uppgifter som i ett nafs blir offentliga", säger till exempel Gillbergs kollega Peder Rasmussen i GP den 2 mars 2003.
En vanlig missuppfattning är också att Gillberg skulle ha friats av Göteborgs universitets etiska råd. "Inte bara en, utan två gånger", skriver GT i en ledare (8/7-2004). När sakfelen påpekas för skribenten säger hon att vi har olika åsikter om frågan. I denna fråga görs alltså ingen skillnad på fakta och åsikt. Det går inte att ställa kritiska frågor i den här infekterade affären eller ens redogöra för självklara sakförhållanden utan att stämplas som en del av den elaksinnade "kampanj" som drivs mot Gillberg.
Det är inte bara GU Journalen som fått denna stämpel utan också den numera nedlagda Dagens Forskning.
Att Gillberg skulle ha friats av Göteborgs universitets etiska råd stämmer inte. Något belägg för forskningsfusk har förvisso inte hittats, men etiska rådets ordförande Ove Lundgren har själv påpekat i en skrivelse att den fyra timmar långa utredningen inte var tillräckligt omfattande och att en större granskning borde företas av en utomstående expertgrupp.
I Sverige är det bara Vetenskapsrådet som kan stå för en sådan oberoende granskning. Men detta förutsätter att Göteborgs universitets rektor lämnar in en begäran. Det har av någon anledning inte gjorts. Detta trots att Vetenskapsrådet och många andra (bland andra Leif Elinder och Eva Kärfve) efterfrågat denna lösning som faktiskt skulle kunna tillgodose båda sidors önskemål.
I stället har det målats upp en bild i media om att Gillbergaffären är en komplex och snårig fråga som är svår att förstå. Jo, nog är den svår att förstå. Men av helt andra skäl. För det är inga fel på de lagar som styr forskningen.
Etikexperter
Det menar åtminstone flera etikexperter som GU Journalen har talat med. Björn Thomasson, Vetenskapsrådets etikexpert säger till exempel så här: "Problemet är att Gillberg har gett försäkringar som han inte har rätt att göra. Man kan inte lova att materialet inte ska granskas av någon utanför forskargruppen. Han har gått för långt helt enkelt".
Denna bild bekräftas också av universitetets egna handläggare som helst inte vill befatta sig med ärendet längre. Till och med universitetets juridiska företrädare drog sig ur efter kammarrättens första dom för att man ansåg att det var lönlöst att driva frågan ytterligare.
Ny expertis
Materialet måste lämnas ut. Men Göteborgs universitet vägrade och anlitade i stället ny expertis - före detta kammarättspresident Nils O Wentz, pappa till en av Gillbergs kollegor.
Detta har det talats tyst om.
Istället upprepar Gillberggruppen sitt ständiga mantra om en förtalskampanj som leds av rättshaverister, hämndlystna läkare och några löst räknade journalister. Senaste tillskottet i gruppen är Socialstyrelsens chef Kjell Asplund. Enligt Gillberg ljög Asplund medvetet för att misskreditera honom när han med hänvisning till fel förundersökning satte Gillberg i karantän som vetenskaplig rådgivare i Socialstyrelsen. Detta blev förstasidesnyhet i GP den 4 november 2004.
Mediebilden av Gillberg är ofta den han själv odlar: han är hjälten, som med den moraliska rätten på sin sida, slåss för de svaga mot övermakten.
Att journalistkåren inte hårdare ifrågasätter denna bild är märkligt. Hade en toppchef inom näringslivet eller en politiker ägnat sig åt domstolstrots hade de säkerligen fått svara på en och annan näsvis fråga.