Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Mikhail Metzel
Bild: Mikhail Metzel

Genom att gå med i Nato visar vi att vi inte låter oss skrämmas av Putin

Putin är rädd för Nato, men inte av den anledning som många tror. Putin fruktar inte anfall mot Ryssland, utan att fler medlemskap ska sätta käppar i hjulet för hans expansionsplaner. Därför är medlemskap en solidaritetshandling med Ukraina. Det skriver Billy Larsson, leg psykolog och fil dr i psykologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nu har Sverige ansökt om medlemskap i Nato. För en månad sedan hade jag tyckt att det hade varit ett dåligt beslut. Nu tycker jag att det är ett bra beslut. Låt mig förklara varför jag tänkt om.

Förut hade jag den traditionella bilden bland de som är skeptiska till svenskt medlemskap. Det finns två block, och bägge är rädda för vad det andra ska hitta på. Och den största rädslan är att den man ser som fiende ska börja använda kärnvapen. Därför bör Sverige inte trappa upp konfliktnivån genom att söka medlemskap för då kommer Ryssland att känna sin säkerhet som hotad, vilket ökar risken för militär upptrappning, vilket ökar risken för militär upptrappning. Därför är det klokast att Sverige håller sig alliansfritt, det gynnar freden i Europa bäst.

Beredd att använda krig

Det som fick mig att ifrågasätta den bilden var att jag ställde mig frågan vad Putin egentligen är rädd för. En ledtråd är Putins kommentar gällande utrikespolitik, när han intervjuas av Oliver Stone i ”The Putin interviews” från 2017. Då säger Putin "Ni är en fredens man. Det är enkelt för er. Och jag är prorysk. Det gör den svårare för mig.” Denna försynta formulering tål att begrundas. Enligt Putin är han inte "en fredens man" utan "prorysk". Vi vet också att Putin är upptagen av rysk historia. Därför, i klartext menar Putin att han är beredd att använda krig för att Ryssland ska expandera på det sätt som han önskar. Det Putin är rädd för är alltså inte att Nato ska anfalla Ryssland, utan att länder som är medlemmar inte ska gå att erövra eller använda för hans expansionsplaner. Därför föredrar Putin ett Gotland som inte skyddas av Nato.

Budskapet att Ryssland är hotat sprids visserligen till den vanliga ryssen. Men det bör ses som ett sätt för ledningen att stärka uppslutningen runt Putin, ledningen själv kan inte tro på det. För om Ukraina hunnit gå med i Nato, skulle Nato sedan med Ukraina i spetsen börja erövra delar av Ryssland? Inget talar för det. Ukraina vill inte expandera och om landet försökte skulle Ryssland ge ett brutalt svar, och kanske med kärnvapen, med motiveringen att det handlar om försvar av Ryssland som nation.

Bristande empati

Nato är alltså bara ett hot för ett imperialistiskt Ryssland. Och med sina expansionistiska drömmar är Putin uppenbarligen farlig, men hur bör han hanteras?

Till sin personlighet har Putin klara drag av det som på diagnostiskt språk kallas för antisocialt personlighetssyndrom. Då har man bristande empati, och försöker nå framgång genom att använda såväl lögner som hot och våld. En sådan person bör man inte provocera i onödan, för det kan öka aggressionstendensen. Samtidigt bör man vara försiktig med att ge efter för hot och påtryckningar, för det kan uppfattas som att man är svag och går att utnyttja. Och därmed inspirerar till nya hot och krav.

En delikat balansgång alltså, samtidigt som Putin måste försvagas. Då kan han bli farligare och ta till mer desperata metoder. Och det går inte att utesluta att han till slut använder taktiska kärnvapen.

Om vi i väst då ställer oss frågan vad vi gjort för fel, kan vi hamna snett. Vi blir som kvinnan som lever med en misshandlande man, och blivit slagen värre än tidigare och därför frågar sig: vad gjorde jag för fel? För om Putin passerar den gräns som egentligen inte får passeras behöver det inte vara vårt fel. Vi lever med en farlig man i vårt närområde oavsett vårt eget agerande. Det bör vi påminna oss om.

Medlemskap i Nato är alltså bra, men inte främst för att det ökar Sveriges trygghet, utan för att de länder där Putin kan vilja expandera känner ett större stöd, när vi inte låter oss skrämmas

Inom politiken har det rått nästan konsensus om att vi ska fatta det beslut om Nato som är bäst för Sverige. Det anser jag är ett inskränkt perspektiv.

Ett Europa där Putin kan påverka utvecklingen genom hot, det tror inte jag är ett bra Europa. Och om Sverige valt att inte ansöka hade det varit en triumf för Putin. Medlemskap i Nato är alltså bra, men inte främst för att det ökar Sveriges trygghet, utan för att de länder där Putin kan vilja expandera känner ett större stöd, när vi inte låter oss skrämmas. På det viset är medlemskapet en solidaritetshandling med Ukraina och andra som lever under ett reellt hot från imperialisten Vladimir Putin.

Behöver avspänning

Principiellt håller jag med de som är kritiska mot Nato om att vår värld egentligen behöver mer avspänning i stället för stärkt försvar. Och även jag drömmer om en värld utan vapen vars syfte är att döda människor, och vill leva i ett samhälle där man ger politisk prioritet av kampen för en planet som fungerar inom dess gränsvärden.

De globala miljöproblemen får därför inte glömmas bort. Men varje situation är unik, och just nu behövs kamp för att Putin ska sluta drömma om att erövra andra länders territorium.

Billy Larsson, Leg psykolog, fil dr i psykologi och författare