Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Integrationen kommer inte att förbättras om inte bostads- och jobbfrågan löser sig för Sveriges alla nyanlända. Nu behövs radikala lösningar där kommunerna måste kunna hjälpa varandra med boende och utbildning för att inte segregationen och utanförskapet ska späs på ytterligare, skriver Dan Gaversjö.

Ge Göteborg en paus och öppna för flyktingsamarbete

Göteborg behöver en tidsfrist i mottagandet av anvisade flyktingar. En period på två till tre år bör räcka för att ge kommunen chansen att med samlad kraft bygga ikapp bostäder på hemmaplan. Under tiden kan våra anvisade flyktingar ”lånas ut” till mindre kommuner där de kan utbilda sig till bristyrken och därefter återvända till både ett jobb och en bostad någon annanstans än i en segregerad förort, skriver Dan Gaversjö, integrationsstrateg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Integrations- och utanförskapsproblem har utretts i 30 år utan någon reell förändring.

I 20 år har jag för arbetat med trygghet och integrationsfrågor för Göteborgs förorter. Jag har tagit djupt intryck av människor som lever och arbetar i utanförskapsområden. Det senaste året har jag för Sabo:s räkning besökt bostadsbolag i kommuner över hela landet och fått en god samlad bild över de olika förutsättningar som nyanlända människor och deras kommuner har till inkludering i det svenska samhället.

Jag ser också de systemfel som grusar alla vällovliga projekt och konstaterar att det egentligen kvittar vad vi gör om vi inte radikalt förändrar möjligheten till arbete och bostad. Jag har mött alltför många driftiga, motiverade och ihärdiga överlevare vilkas förhoppningar gått om intet av det faktum att de inte tar sig in på arbetsmarknaden och därför inte kvalificerar sig för en egen bostad.

Omöjligt uppdrag

Den största inflyttningen sker via EBO-lagstiftningen som ger rätt att bosätta sig hos släktingar eller vänner i Göteborgs trångbodda och segregerade förorter samt anhöriginvandringen. Förra året var Göteborg ålagd att ta emot 880 personer som fått uppehållstillstånd, i år ytterligare 1 376 människor. Men bostadsbristen och kommunernas tidsdräkt för plan- och bygghantering gör att det i praktiken blir omöjligt att genomföra. Lösningarna som kommunen tvingas krysta fram är alltför ofta dåliga boendelösningar, som den med villavagnar på Lilleby camping eller i bostäder och fastigheter som egentligen ska rivas.

Tillfälliga modulbostäder för nyanlända i stadsdelar med en stor andel bemedlade svenskfödda invånare har väckt en anstormning av oro, ilska och överklagade bygglov. Lägg därtill den ringa andel lediga lägenheter hos de kommunala bostadsföretagen som nu i första hand måste fördelas på nyanlända som anvisas hit.

Splittrar och förstör

Ur detta kaos är det inte konstigt att alternativa bostadsmarknader växer fram med olovlig andrahandsuthyrning och ockerhyror från kriminella bedragare som profiterar på utanförskapet. Detta medför att de alternativa systemen får en indirekt legitimitet hos invånare i dessa områden.

Det förvärrar ytterligare det delade samhället, det urholkar demokratiska värden, splittrar oss, gör oss ojämlika och skapar rädsla.

Dagligen kan vi läsa om den sociala oron i Göteborg med bränder och skjutningar som har sitt ursprung i utanförskapsområdena. Enligt den nya bosättningslagen ska Göteborgs kommun ta emot en större andel nyanlända eftersom den genom sin storlek har en större och mer varierad arbetsmarknad än små kommuner, vilket är en både rimlig och vällovlig tanke.

Konstruktiv plan

Men låt oss besinna oss i denna strävan efter en solidarisk fördelning mellan kommunerna. Den är riktig, men den funkar inte just nu och den medför framför allt ytterligare lidande för de ofta svårt traumatiserade människor som sökt och fått skydd i Sverige.

Det är mer konstruktivt att först göra en realistisk och genomförbar plan för en varaktig lösning på den integrationsinfarkt som vi ser framför oss. En grundbult i inkluderingsarbetet är att rusta nyanlända medborgare, oavsett var i Sverige de hamnar, för den arbets- och bostadsmarknad som faktiskt finns.

Modellen är att Göteborg, precis som nu, anvisas ett antal nyanlända medborgare. Göteborg med underskott på bostäder tecknar avtal med utbildningskommuner. Utbildningskommuner är mindre kommuner med en större tillgång på boenden. Boendena är till viss del desamma som Migrationsverket nu säger upp på bred front.

De tillhandahåller snabb språk- och yrkesutbildning som är anpassad till bristyrken inom bland annat vård, bygg och anläggning som är helt avgörande för Sveriges fortlevnad som välfärdsnation. Den statliga ersättningen följer med den nyanlände.

När de nyanlända är klara med sin språk- och yrkesutbildning flyttar de hem till Göteborg där de också är folkbokförda. Där ska en bostad vänta på dem och det ska finnas en utpekad arbetsplats. Såvida de inte fått arbete och bostad i utbildningskommunen.

Samverkan är lösningen

Genom samverkansavtalet kan kommuner med olika förutsättningar dra fördel av varandras olikheter för att nå tillväxt. De mindre kommunerna jobbar redan framgångsrikt och strukturerat ihop med det lokala näringslivet och idéburna organisationer. Låt dem fortsätta att göra det som de är bäst i klassen på.

Göteborgs kommun får möjlighet att bygga ikapp sitt bostadsbehov och uppnå en mer långsiktig och socialt hållbar stadsplanering. När bostäderna är klara får de tillbaka språk- och yrkesutbildade medborgare som matchar just de yrken som kommunerna har störst behov av. Incitamentet för de hemflyttande kommuninvånarna är en garanti för en hygglig arbetsinkomst och en bostad i ett innanförskapsområde. Därigenom ökar även Göteborgs möjligheter att skapa socialt hållbara och jämlika livsmiljöer.

Dan Gaversjö

integrationsstrateg och konsult