Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Den vardagliga ordningen måste upprätthållas av de boende själva. Här har bostadsbolagen en central roll att fylla, skriver debattören. Bild: Jonas Lindstedt, Joakim Roos
Den vardagliga ordningen måste upprätthållas av de boende själva. Här har bostadsbolagen en central roll att fylla, skriver debattören. Bild: Jonas Lindstedt, Joakim Roos

Gamla lösningar fungerar inte på nya förortsproblem

Dagens förorter bjuder på andra förutsättningar än gårdagens homogena och genomorganiserade Arbetarsverige. Efter decenniers misslyckanden finns det nu anledning att pröva något annat, skriver Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

4/4 Framtidens plan för Göteborgs utsatta områden håller inte

Göteborgs allmännyttiga bostadsbolag har inlett en satsning för att lyfta stadsdelarna på polisens lista över särskilt utsatta områden. I påskdagens GP ifrågasätter sociologen Håkan Thörn med kollegor valet av strategi. Debattörerna kritiserar bland annat att min bok ”Förorten” refereras i strategidokumentet som föregår satsningen.

Gamla kritikpunkter

Tyvärr har Thörn och kollegor slarvat med hemläxan. De upprepar gamla kritikpunkter som jag redan bemött i bokens andra upplaga. Intressantare än att gräla om lösryckta formuleringar är att diskutera förutsättningarna för att lyfta utsatta områden. Thörn och kollegor skriver att social förändring historiskt ”alltid skett genom politisk omfördelning förankrad i ett aktivt civilsamhälle.” Det innebär att utsatta områden bör utvecklas enligt mönstret från efterkrigstidens folkhemsbygge. Men dagens förorter bjuder på andra förutsättningar än gårdagens homogena och genomorganiserade Arbetarsverige. Thörn med kamrater förvånas över att bostadsbolagen ”förbigår omfattande forsknings- och utredningsverksamhet som ägnats dessa frågor sedan Storstadssatsningen på 1990-talet”. Förbigår? Eller väljer bort? Efter decenniers misslyckanden finns det anledning att pröva något annat.

Här är en alternativ analys som för diskussionens skull dras till sin spets: Den stora skillnaden mellan utsatta områdena och andra områden är bristen på ordning och positiv social kontroll. Alltför många individer kan göra dåliga saker utan att hämmas av omgivningens fördömanden. För att områdena skall bli mer som andra platser i landet – för det är målet, eller hur? – behöver skötsamhetsnormen stärkas i vardagen, varje dag och i varje situation.

Ordningsfrågan central

Att betona ordning och skötsamhet kan låta repressivt. Det är precis tvärtom. Att prioritera ordningsfrågorna är att vara lojal mot den stora gruppen av boende som bara vill att området skall fungera bättre. Det är att se verkligheten som den är och inte som man önskar att den borde vara.

Den vardagliga ordningen måste upprätthållas av de boende själva. Här har bostadsbolagen en central roll att fylla. Som starka, trovärdiga och legitima samordnande aktörer som ser till att regler följs och att regelbrytare sanktioneras kan de stärka de goda krafterna i områdena.

Märk att det inte är polisens sak att hålla ordning i områdena. Polisen skall bara rycka in vid kraftiga normöverträdelser. Den vardagliga ordningen måste upprätthållas av de boende själva. Här har bostadsbolagen en central roll att fylla. Som starka, trovärdiga och legitima samordnande aktörer som ser till att regler följs och att regelbrytare sanktioneras kan de stärka de goda krafterna i områdena. Om bostadsbolagen genom sitt åtagande ökar värdet på fastigheterna betyder det att fler människor finner området attraktivt. Det är en positiv konsekvens, inte något negativt som Thörn och kamrater menar.

Allmännyttan investerar 11 miljarder under fem år för att renovera, bygga nytt och stärka förvaltningen i de utsatta områdena. Satsningen är unik. Lyckas den är Göteborg en bättre stad.

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap