På hemsidan goteborg.com sammanfattas stundande festligheter med att vi tillsammans ska göra Göteborg till en bättre plats. Faktum är att vi jobbat på den saken sedan vi bildade vårt kooperativ 1989. Men under våra 32 år har man låtit gatsten ligga. Den har också lagts om. Och lagts till.
Många av de platser som är symboliska för Göteborg och centrala för firandet är otillgängliga för människor med funktionsnedsättning. I Göteborg verkar gatsten, och andra för oss i rullstol undermåliga markunderlag, vara heliga och snudd på tvångsmässiga. Folk pratar om atmosfären, gatstenen sägs bidra med sådan. Men för mig är det tydligt vilken stämning de skapar. Utanförskap.
Svårt att ta sig fram
Gatsten gör det svårt att ta sig fram om man har rullstol. Underlaget är ojämnt, det gör att det blir skakigt, vilket kan utlösa spasmer och man kan fastna och falla ur sin stol. Det kan säkert framstå som festligt, men att studsa på gatsten likt ett popcorn genom Haga ger i alla fall inte mig några partyvibes.
Så kallade ”släta stråk”, som lagts på diverse gator i stan, verkar ha hittat det ultimata avståndet mellan olika typer av stenar för att inte matcha hjulen på en enda rullstol. De löser ingenting.
Trots hundratals anmälningar av otillgängliga uteserveringar det senaste decenniet ser vi fler av dem varje år. Lägg därtill otillgängliga spårvagnar, höga trösklar, tunga dörrar och steg samt att någon alltid ser mellan fingrarna. Göteborg är inte en stad för alla sina medborgare.
Ny kampanj
Med vår kampanj ”På CP-blodigt allvar” vill vi visa Göteborgs stad att vi också finns, och att vi har fått nog. Det är på blodigaste allvar för oss. Vi vill att bland annat politiker, stadsplanerare, byggherrar och arkitekter tar sitt ansvar för att göra Göteborg till en stad som vi kan ta del av på samma sätt som våra syskon, kollegor, grannar och vänner kan.
Det är ofta ansett som ett åbäke eller extra kostnad, när det ska anpassas. Faktum är att vi generellt inte vill ha anpassningar. Vi vill ha ett samhälle med intentionen att vara utformat så att vi kan ta del av samma saker som alla andra. Vi vill kunna gå in genom huvudentrén, vi vill kunna ta en spårvagn, gå upp för Avenyn. Vi vill sitta på takbarer och se solen doppa sig i älven medan vi dricker rosé. Vi vill att staden tydligt markerar att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar är en prioriterad fråga och att utanförskapet inte är något man accepterar här.
När mobbningen sker systematiskt, av den stad jag lever i, så är det förvånansvärt med hur slak lina arbetet för att stoppa detta bedrivs.
Vi återvänder till skolvärlden. För somliga kantas tillvaron där av glåpord, men också av utanförskap. Mobbning är i dag något som varje barn vet vad det är i teorin, alla vet också att det med alla medel måste bekämpas. Nationalencyklopedin definierar mobbning som att en eller flera individer upprepade gånger och under en viss tid (till exempel 400 år) tillfogar en annan individ skada eller obehag. När mobbningen sker systematiskt, av den stad jag lever i, så är det förvånansvärt med hur slak lina arbetet för att stoppa detta bedrivs. Er ovilja, eller oförmåga, att ändra på vår situation är tyst som en sten men samtidigt påträngande.
I 400 år har Göteborg varit otillgängligt för oss. Sedan 1989 har vi med svett och tårar försökt ändra på det. I dag ger vi vårt blod.
Anders Westgerd, vd Göteborgskooperativet för Independent Living