GP publicerade den 7 februari en artikel med rubriken ”Barnmorskor flygs hit på könsstympningsfester”. I den fick vi veta att en brittisk expert intygar att ”flera organisationer i Storbritannien så sent som i december förra året flaggade för företeelsen”.
Historier om hur könsstymperskor flygs in i Europa cirkulerar i olika länder med jämna mellanrum, i Sverige senast 2001. Bland andra Maj Britt Theorin, vid den tidpunkten ordförande i EU-parlamentets utskott för kvinnors rättigheter, skrev om ”stymperskor som flygs till Sverige” i Aftonbladet (6 september 2001).
Urbana myter
Inte i något fall – under flera decennier då rykten blossat upp och sedan klingat av – har myndigheter eller forskare kunnat finna några spår av den sortens aktiviteter. Det handlar alltså om vad samhällsvetare kallar ”urbana myter”, en form av moderna vandringssägner. Att en del aktivister sprider dem ska inte förvåna oss. Det hör till spelets regler att mindre nogräknade aktivister påstår lite vadsomhelst för att få in resurser till sin verksamhet. Det riktigt skrämmande är hur många som, just i könsstympningsfrågan, är beredda att lägga sunt förnuft och grundläggande kritisk hållning åt sidan och reservationslöst anamma beskrivningar av det slaget.
Vår vilja att förfäras – även när det saknas rimlighet i framställningen – blev tydlig häromåret då aktiviteter kring en satsning från Länsstyrelsen i Östergötland resulterade i tidningsrubriker om att ett 60-tal könsstympade flickor hade ”upptäckts” i Norrköping.
Många flickor och kvinnor är omskurna redan när de kommer till Sverige. Att personer som arbetade med frågan om könsstympning sade sig ”upptäcka” att invandrade flickor var könsstympade, signalerade således att det rörde sig om brottslig aktivitet. Efter ett par dagar fick de som läckt till media skamset erkänna att ”Inga brott misstänks i fallen om könsstympning” (Norrköpings Tidningar 24 juni 2014). Men då hade tidningsankan redan, via nyhetsbyrån Reuters, spritts och blivit en global nyhet.
Få fall når rätten
En genomgång av rättsfall i Europa visar att färre än femtio fall av olaglig könsstympning har gått till rättegång. Av dem rörde cirka trettio domstolsfall västafrikaner i Frankrike på 1980- och 90-talen. Det kan konstateras att omskärelse av flickor har skett i Frankrike, och i ett par fall finns också dokumenterat att omskärelse ägt rum på italiensk och schweizisk mark. Annars visar rättsfallen att omskärelse på flickor med anknytning till Europa äger rum i afrikanska länder. Sverige har haft två rättsfall: båda 2006, och i båda fallen ska omskärelserna ha ägt rum i Somalia.
Vi har gjort en analys av de närmare 90 polisärenden, det vill säga anmälningar och förundersökningar, som finns i Sverige när det gäller misstänkt könsstympning. I några fall har det kunnat fastställas att en svensk flicka har blivit omskuren, utan att man kunnat väcka åtal: flickan har blivit omskuren utomlands och ingen person med anknytning till Sverige har kunnat bindas till brottet. I många fall av misstänkt könsstympning utmynnar genital undersökning i att man finner helt normal anatomi.
Hög benägenhet att anmäla
Svensk och internationell forskning pekar på att invandrare från länder som praktiserar omskärelse av flickor ser en chans att lämna en smärtsam tradition i samband med migration. Det låga antalet bekräftade olagliga fall i Sverige och Europa behöver alltså inte tolkas som att myndigheter och professionella som möter de här familjerna underlåter att anmäla av rädsla för ”att pekas ut som rasister”, som den brittiska experten fick påstå i GP häromdagen. Det stora antalet anmälningar av misstänkta fall i Sverige visar tvärtom på en hög anmälningsbenägenhet.
Om vi ska tala om rasism, handlar det snarare om vår tendens att svälja vilka påståenden som helst om afrikaner i könsstympningsfrågan. Seriösa aktivister skulle inte sänka sig så lågt att de sprider skrönor av det här slaget i sitt arbete mot kvinnlig könsstympning. Skrupelfria aktivister, som anser att ändamålen helgar medlen, måste vi kunna värja oss emot med vanlig sund skepsis.
Det finns familjer, i Sverige och i andra delar av Europa, vars flickor riskerar att omskäras och som behöver skyddas från detta. Dessa flickor förtjänar att vi arbetar professionellt i den här frågan.
Sara Johnsdotter
professor i medicinsk antropologi, Malmö högskola
Birgitta Essén
professor i internationell kvinno- och mödrahälsa,
överläkare Akademiska sjukhuset, Uppsala
Uppsala universitet