Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
I ljuset av vår historiska erfarenhet är hanteringen av samordningsnummer oroande, skriver debattörerna. Bild: CHRISTINE OLSSON / TT

Frikostig utdelning av samordningsnummer oroar

Tyvärr pekar problemen kring samordningsnumren på att den svenska staten har förlorat en del av sin övervakningskapacitet. Om människor förlorar tilltron till statens förmåga att övervaka kommer fler att försöka bli fripassagerare på de historiskt starka kontrollsystemen, skriver Marina Nistotskaya, docent, och Peter Esaiasson, professor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sedan millennieskiftet har staten utfärdat 900 000 samordningsnummer. Samordningsnumren kan liknas vid ett sorts personnummer som gör det möjligt för personer som inte är folkbokförda i Sverige att leva och verka här. Den som har ett samordningsnummer har tillgång till flera av landets kollektiva nyttigheter som byggts upp under lång tid. Det gäller till exempel en stark äganderätt (om innehavaren har köpt en fastighet eller en bil), en reglerad arbetsmarknad, och i viss mån systemet för sjukvård. Det frikostiga utfärdandet av samordningsnummer är ett oroande tecken i tiden.

Det handlar inte bara om antalet. Det handlar heller inte enbart om osäkerheten kring hur de utfärdas: Hur många innehavare av samordningsnummer lever faktiskt i Sverige? Hur många icke-genuina nummer har utfärdats?

Sådana frågor behöver givetvis besvaras. Men den största anledningen till oro har att göra med statens kapacitet att monitorera befolkningen, det vill säga statens förmåga att skaffa sig kunskaper om befolkningens tillgångar och aktiviteter.

Monitorering för tankarna till storebrorssamhället. Ändå är förmågan att monitorera befolkningen en förutsättning för att statsmakterna skall kunna upprätthålla den sociala ordningen.

Kan jämföras med skattesystemet

Statens förmåga att samla in skatt illustrerar fenomenet. Beskattning är ett socialt kontrakt enligt vilken varje medlem av samhället bidrar för att finansiera kollektiva nyttigheter som säkerhet, utbildning och vatten i kranarna.

Problemet för staten är att förmå samtliga individer att bidra. Skattebetalning är ett exempel på det som kallas problem med kollektivt handlande. När individen tror att nyttigheterna kommer att produceras utan hens bidrag finns risken att individen försöker åka snålskjuts (man blir en ”övertygad fripassagerare”, alltså en som smiter om man har chansen).

Kunskap om individerna gör det möjligt att bestraffa övertygade fripassagerare

Monitorering är en effektiv motåtgärd. Kunskap om individerna gör det möjligt att bestraffa övertygade fripassagerare. Risken för bestraffning gör att individen tänker sig för innan hen försöker undvika skatten. Genom att signalera förmåga att bestraffa upprätthålls också skatteviljan hos den stora gruppen av villkorade fripassagerare, alltså alla dem som gärna betalar sin skatt så länge man tror att andra också bidrar.

Historiskt stark kontroll

Den svenska staten har historiskt haft en mycket hög monitoreringskapacitet. Redan på 1500-talet sammanställde staten listor över skattebetalare (jordeböckerna), och på 1600-talet samlade man in information om markägarskapet, den då viktigaste tillgången. De så kallade geometriska jordeböckerna var en världsunik teknik som kopplade samman kartor över egendomarna med ett register över markägarna. Informationen tillät staten att samla in skatter för att finansiera sin viktigaste verksamhet – krigsmakten.

Under de efterföljande århundradena – långt innan välfärdsstaten – utvecklade den svenska staten sin monitoreringskapacitet med nya register över skatter, tillgångar och befolkningsstatistik. Ett exempel är Tabellverket, föregångaren till Statistiska Centralbyrån, som står för världens längsta serie av nationell befolkningsstatistik. Kvaliteten upprätthölls genom att informationen samlades in direkt av statstjänstemän och prästerskapet.

Personnummer ett viktigt steg

Introduktionen av personnummer 1946 var ännu en uppfinning av den monitorerande staten. Den tillät staten att ge varje skattebetalare en unik identitet i det komplexa industrisamhället. Personnumret tillät också staten att behålla balansen i systemet genom kontroller av att förmånerna betalades ut till rätt personer.

Monitoreringen förklarar Sveriges unikt effektiva insamling av skatter

Monitoreringen förklarar Sveriges unikt effektiva insamling av skatter. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig den förutan.

Runtom i världen i dag tittar man på det historiska Sverige för att skapa monitoreringskapacitet. Exempelvis har Indien förnyat sitt personnummerliknande system (aadhaar) för att komma tillrätta med låg skatteefterlevnad. Aktuell forskning pekar på att aadhar har förbättrat träffsäkerheten i vilka personer som är berättigade till stöd från socialförsäkringssystemen, har snabbat på utbetalningarna av stöd, och begränsat korruption och andra läckage av skattepengarna. Med samma ambitioner har den kenyanska staten satt igång sin egen personnummerreform (huduma namba).

Förlorar sin övervakningskapacitet

Tyvärr pekar problemen kring samordningsnumren på att den svenska staten har förlorat en del av sin övervakningskapacitet. I samma riktning pekar frikostiga regler för utfärdande av pass och förekomsten av folkbokförda personer med multipla identiteter.

I ljuset av vår historiska erfarenhet är hanteringen av samordningsnummer oroande

I ljuset av vår historiska erfarenhet är hanteringen av samordningsnummer oroande. Det är inte bara det att innehavarna av samordningsnummer kan utnyttja kollektiva nyttigheter mer än vad man bidrar till deras finansiering. En allvarligare negativ effekt gäller påverkan på de villkorade fripassagerarna, de som gärna bidrar om de tror att andra bidrar. Om den gruppen förlorar tilltron till statens förmåga att övervaka kommer fler att försöka bli fripassagerare.

Ingen människa vill vara en godtrogen tönt som betalar när andra åker snålskjuts på systemet. En sådan utveckling underminerar den höga skattemoralen som har byggts upp under århundraden. Det kan gå fort.

Marina Nistotskaya, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet