Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Fotbollen göder självgod nationalism

Det råder ingen tvekan om att idrotten - så som vi känner den - bidrar till en fostran i nationalism. Även om den sällan tar sig de mest vulgära uttrycken. Denna fostran pågår såklart också i Sverige, skriver Kutte Jönson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Europamästerskapen i fotboll för herrar inleds i dag. På tisdag spelar Sverige sin första match. Under några veckor kommer miljoner människor att följa slutspelet. Medierna kommer att domineras av rapporteringar och analyser och den nationalistiska yran kommer att blossa upp. De svenska fansen kommer att drapera sig i blågula färger, sjunga nationalsången och "stå upp" för svenska nationella värden, hur abstrakta eller hur självgoda de än är.Kort sagt: återigen kommer den svenska idrottsnationalismen att drabba Europa. Finns det inget moraliskt suspekt i detta?
Oftast framställs idrottsnationalismen som harmlös. Det finns emellertid en rad exempel på att den långt ifrån är ofarlig.
Nationalismen blomstrar
Idrotten tillhör utan tvekan ett av de få områden i samhället där den ohöljda nationalismen, som annars officiellt brukar motarbetas, tillåts och till och med uppmuntras såväl politiskt som moraliskt.
I den världen blir atleterna till soldater i de symboliska krigen mellan länderna. Som svensk medborgare förväntas man heja på Sverige. Att heja på Sverige, det som vid en första anblick kan verka harmlöst, är i själva verket en politisk handling uppbackad av ett i grunden borgerligt idrottsideal.
Även om man numera ofta talar om att nationalstaten fått minskad betydelse, så blomstrar likväl nationalismen. Och den kan som bekant ta sig de mest otäcka former, inte sällan med hjälp av idrotten.
Idrotten har förändrats
Visserligen har idrotten genomgått flera förändringar alltsedan den växte fram i sin moderna form under 1800-talet, inte minst genom kommersialiseringen. Men inte ens kommersialiseringen har medfört att nationalismen förlorat i styrka. Kanske är det precis tvärtom.
Kanske har just kommersialiseringen medfört ett ökat intresse för landslagen, genom att helt enkelt framstå som mer "genuina" och "folkliga" i jämförelse med kommersiella klubblag. Det betyder dock inte att idrottsnationalismen är sund. Oproblematisk är den inte, även om den ofta framställs på det viset.
Lättar på trycket
Försvaret för idrottsnationalismen kan naturligtvis se olika ut. En tämligen vanlig uppfattning är att den fungerar som en ventil för betydligt värre former av nationalistiska uttryck. Ibland kan det heta att idrotten är ett medel för att lätta på det nationalistiska trycket. Det är dock ett klent argument. Argumentet bygger dessutom på ett tvivelaktigt antagande, nämligen att befolkningen skulle bära på undanträngda nationalistiska känslor som bara väntar på att få utlopp.
Troligare är det då att idrottsnationalismen fungerar som bränsle för just allvarligare uttryck av nationalism. För den ståndpunkten finns det dessutom belägg.
"Fotbollskriget"
Det kanske mest berömda exemplet är det så kallade "fotbollskriget" som bröt ut efter en VM-kvalmatch 1969 mellan El Salvador och Honduras, och som krävde tusentals människoliv. Trots att länderna låg i konflikt med varandra valde man alltså att spela matchen. Matchen hade med andra ord ingen lugnande effekt på situationen, utan tvärtom kom den att bli en tändande gnista för det regelrätta kriget.
Dessbättre slutar nu vanligtvis inte landskamper i regelrätta krig, utan stannar vid att på sin höjd vara symboliska krig. Inte desto mindre uppmuntras, förstärks och legitimeras de nationalistiska attityderna genom landskampsspelet. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att idrotten - och inte minst fotbollen genom sin mediala dominans - väcker en annars slumrande nationalism till liv. Borde vi inte bli avskräckta? Inte med självklarhet. Det finns trots allt rimliga försvarsargument för idrottsnationalismen. Men de är alla beroende av specifika politiska sammanhang.
Stärka motståndsviljan
För små, förtryckta och/eller ockuperade nationer kan idrottsliga framgångar bidra till att stärka motståndsviljan hos den egna befolkningen. Argumentet kan tillämpas även på nationer som är i behov av upprättelse; som när ett efter andra världskriget ekonomiskt och moraliskt dränerat Tyskland vann fotbolls-VM 1954, en händelse som sägs ha haft enorm betydelse för den tyska befolkningen; eller som när Argentina besegrade England i fotbolls-VM 1986, bara några år efter nederlaget i Falklandskriget.
Har politisk laddning
Vanligtvis saknas nu upp-enbara politiska laddningar i landskamper. Mer vanligt är att det är en förhållandevis sansad form av nationalism som uttrycks, det vill säga en nationalism som fortfarande visar respekt för motståndaren.
Problemet med det argumentet är att det är omöjligt att på förhand veta när den "sansade" nationalismen övergår till att bli "vulgär" - innan det är för sent. Eller som den amerikanske idrottsfilosofen Paul Gomberg har uttryckt saken: mycket av den "sansade" nationalismen som underblåstes på idrottsarenorna vid tiden för Balkankriget kändes antagligen inte särskilt sansad för dem som sedan fick sina hem sönderslagna i Bosnien.
Vår självbild
Det råder ingen tvekan om att idrotten --så som vi känner den - bidrar till en fostran i nationalism. Även om den sällan tar sig de mest vulgära uttrycken. Denna fostran pågår såklart också i Sverige.
Så. Kan man på moraliska grunder legitimera den svenska idrottsnationalismen? Ur ett politiskt perspektiv blir det svårt. Den svenska nationalismen präglas av en självbild av att vara överlägsen (inte minst moraliskt) andra nationer.
Svensk idrott bidrar naturligtvis till att befästa den självbilden. Så frågan är vad som egentligen döljer sig bakom denna självbild? Kanske bara drömmen om ett självgott nationellt hem som inte finns (och förmodligen aldrig har funnits) - men som skapas genom föreställningen om "ett folk" med ett gemensamt mål: att besegra övriga Europa.
Kutte Jönsson
Fil dr i praktisk filosofi och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola