Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Politiker har blivit vana vid att kunna bortse från forskarnas resultat och rekommendationer utan att det får tydliga konsekvenser som man behöver ta ansvar för i relation till forsknings- resultaten, skriver debattören. Bild: Privat, Olivia Vanni/TT
Politiker har blivit vana vid att kunna bortse från forskarnas resultat och rekommendationer utan att det får tydliga konsekvenser som man behöver ta ansvar för i relation till forsknings- resultaten, skriver debattören. Bild: Privat, Olivia Vanni/TT

Forskningens roll i beslutsfattande behöver försvaras

Forskare är eniga om att klimathotet är ett faktum. Ändå lyser både åtgärder och nya beteendemönster med sin frånvaro. För att beslutsfattare ska börja ta vetenskapen på allvar måste forskare nu börja ta ansvar för hur deras resultat tolkas och beaktas, skriver statsvetaren Bengt-Ove Boström.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Beslutsfattande behöver förenas med ett mått av upplysning för att fungera väl. Här har vi stött på problem i klimatfrågan. Klimatforskningen visar att utvecklingen av jordens klimat ger anledning till oro, och att de åtgärder som vidtagits långt ifrån är tillräckliga för att vi ska kunna känna tillförsikt inför framtiden.

Det finns två sätt att inte respektera klimatforskarnas bild av den pågående klimatförändringen. Det första sättet innebär att man förnekar att forskarna har rätt, och därför anser man sig inte behöva vidta några åtgärder. Så resonerar inte särskilt många längre.

Varför respekteras inte forskningens resultat bättre?

Det andra sättet är att säga sig acceptera forskarnas bild, men att sedan bara vidta begränsade och klart otillräckliga åtgärder. Så ser det ut i de flesta länder, inklusive Sverige. Varför respekteras inte forskningens resultat bättre? Kanske kan vi finna ett av svaren om vi vidgar perspektivet något.

Skarpa slutsatser behövs

Många politiska frågor är av det slag som låter sig diskuteras över lång tid, och där olika lösningar med olika ideologiska förtecken kan prövas. Så kan ofta ske utan att någon katastrof inträffar, och utan att man så småningom får någon samsyn om vilken handlingsväg som skulle vara den bästa. Det är ofta fallet i frågor om samhällsorganisation och ekonomi.

I diskussionen kring sådana frågor kan forskningen då och då tillföra ny kunskap, men genom att frågorna och kunskapen kring dem inte har samma absoluta prägel som de tekniska och naturvetenskapliga frågorna, kan beslutsfattare välja att bortse från vad forskarna säger utan att framstå som kunskapsförnekare. Det är också så att många forskare hellre talar om behovet av fortsatt forskning än drar skarpa slutsatser. Det må vara fullt rimligt, men skapar lätt en relativistisk hållning till vetenskapen.

Frånvaron av skarpa slutsatser kan leda beslutsfattare att bortse från forskningen eller att enbart beakta den forskning som de kan stödja sin politik på.

I allmänhet vet forskarna mer om en fråga ju längre tid de har ägnat frågan och ju fler som studerat den

Bakom den relativistiska hållningen finns ofta bristande kunskaper om den vetenskapliga metoden för kunskaps­utveckling. I allmänhet vet forskarna mer om en fråga ju längre tid de har ägnat frågan och ju fler som studerat den. Över tid publiceras etappvis rapporter, och rapporternas kvalitet prövas innan de får publiceras.

Forskning tar tid

De publicerade forskningsresultaten granskas kritiskt samt prövas och utvecklas i kommande forskning, och så vidare. Resultat som publiceras under skilda delar av denna process kan för den oinvigde ge intrycket av osäkerhet om vad som gäller på ett kunskapsområde, men i själva verket är processen ett sätt att tillförsäkra forskningen hög kvalitet och utvecklingskraft.

Med forskningens hjälp kan beslutsfattare få ett säkrare beslutsunderlag, men sällan fullständig säkerhet

Med forskningens hjälp kan beslutsfattare få ett säkrare beslutsunderlag, men sällan fullständig säkerhet. För att tillgodogöra oss forskningens kunskap måste vi vara beredda att acceptera det mått av osäkerhet som fortfarande finns, och vi måste försöka bortse från ideologiska skygglappar.

Om ett forskningsresultat pekar ut vilken väg till målet som med stor sannolikhet är den bästa, bör vi välja den vägen. Vi bör inte välja en väg som vi av ideologiska skäl gillar bättre om sannolikheten för att den leder till målet enligt forskningen är klart mindre.

Förenkling leder till tveksamhet

Mellan forskarna och politikerna eller medborgarna finns ofta ett massmedialt filter. Filtret innebär att information försvinner på vägen eftersom medier anser sig behöva göra förenklingar för att nå fram till läsarna. Det innebär bland annat att resonemangen kring hur säker den nuvarande kunskapen är inte belyses särskilt väl.

Mellan forskarna och politikerna eller medborgarna finns ofta ett massmedialt filter

Medier ger därmed bilden av att forskarna vet saker och ting med ungefär samma mått av säkerhet hela tiden, trots att osäkerheten minskar och vissheten ökar över tid. När forskningen går framåt kan mediernas sätt att rapportera därför ge en spretig bild av befintlig kunskap, och därmed bidra till det relativistiska förhållningssättet.

Politiker bortser från resultat

Denna relativistiska hållning gentemot vetenskapen tycks nu ha spridit sig även till naturvetenskapen. Det är uppenbart när man ser hur klimatforskningens resultat beaktas. Politiker har blivit vana vid att kunna bortse från forskarnas resultat och rekommendationer utan att det får tydliga konsekvenser som man behöver ta ansvar för i relation till forskningsresultaten.

Klimatfrågans naturvetenskapliga grund kan vi vare sig bortse från eller förhandla med, och forskarnas bild är illavarslande och mycket samstämmig

Så kommer det emellertid inte att bli vad gäller klimatet. Klimatfrågans naturvetenskapliga grund kan vi vare sig bortse från eller förhandla med, och forskarnas bild är illavarslande och mycket samstämmig.

Vi har alla ett ansvar för att beslut bygger på saklig grund, men forskarsamhället har ett särskilt ansvar för, och ett särskilt intresse av, att försvara forskningens ställning som grund för beslutsfattande.

Därför bör alla forskare engagera sig i hur forskningens resultat beaktas, specifikt nu vad gäller klimatfrågan och klimatforskningen. Om inte en så samstämmig forskarkår, på ett så avgörande område, på ett adekvat sätt kan påverka politik och samhälle, vilka forskare kan då räkna med att få genomslag för sina forskningsresultat?

Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet